Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har Kvaser slumrat för att aldrig vakna.
Du sén för honom återvänder då,
0 sol, förgåfves. — Må din stråle dana
På jorden milda rosendagar. Må
Du åter hvälfva till vår nord din hana
Från södems rymder. Ja, men vingad nu
Min själ skall höjas till den ljusets källa,
Ur hvilken, dagens herrskarinna, du
Och måne, stjernor och kometer välla.
Ty mig för låga äro dessa rum,
Din fackla lyser, dem du genomilar.
Mig vänta högre11. Harpans röst blir stum,
Och himlars fullhet öfver skalden hvilar. —
Harpotonerna från berget ha emellertid fockat
ut ur en underjordisk Jjellklyfta två ohyggliga
dvergar, Fjale och Gjale, som der hafva sin
trollsmedja, under hvilken oerhörda skatter af
guld och silfver ligga förvarade. De låta för
ett ögonblick äsja och belg hvila, icke för att
tjusas af harpospelet, ty
Det bröst, der guldets vilda hunger bor,
För sångens trollmagt och för bröders smärta
Ar lika marmor,
utan för att, lockade af den gamle bardens i
solen glimmande guldharpa, och lystne efter hans
med silfverstjernor rikt stickade mantel, göra
anslag mot hans lif, genom att lägga ut lömska
giller för den nedstigande vandraren. Han skall
— så svärja de en gudlös ed — slagtas på det
altar, som de i midten af sin svarta håla
upprest åt Loke. Försåtet lyckas:
Hon framskred, mordets hemska timma, re’n:
1 helig fasa klippans grottor tego,
Och altarflamman brann i blodigt sken,
Och svarta rökmoln opp mot hvalfvet stego.
På glatta stenen re*n med gudlös hand
— O fasa! — Gjale offerknifven hvässte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
