Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bekännelse, låter likheter af författaren skymta
fram, och är så till vida betecknande för hans
egen ställning till poesien och passionerna. Vill
han månne erkänna för oss, att intet, intet i
verlden, utom ett: kärlekens döfvande rus och
sinnenas öfverväldigande magt, vore i stånd att
göra honom otrogen den himmelska harpa, som
en blid norna satt i hans hand?
Då poemet är ofulländadt, förekommer
Gunlög, hvars namn det bär, helt flyktigt och
egentligen först på de sista bladen. Sjelfva sagans
kärna, det listiga sätt, hvarpå det slutligen lyckas
Odin att komma i besittning af både mjödet
och dess sköna vakterska, är dock berörd, och,
som man kunde vänta sig, äro dessa strofer icke
de minst yppiga. Väsentligt afvikande från
sagans grofkorniga berättelse är deremot det sätt,
hvarpå skalden här låter honom i örnskepnad
gjuta ner den skummande drycken i Bragebägaren,
och denna afvikelse kan ej annat än prisas lika
lycklig som behörig. Vår skald har, den
oak-tadt, bringat äfven sin gärd åt det humoristiska
element, som så starkt ingår i denna fornsaga
och öfver dess djupa myt hvilar som ett
genomskinligt täckelse. Med full ledniög af sagotråden,
låter han blott några få utvalda skalde-heroer
smaka af Bragebägarens eldande must, men den
del af mjödet, som på bord och golf rinner
öfver bägarens bräddar, törstigt läppjas opp af
förolyckade rimsnidare. Stagnelius gör vid detta
tillfälle ett satiriskt utfall mot poetastrarne i
hans egen tid och hembygd, alltför tydligt rig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
