Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl hörs han nu fråga:
Hvad utan stolthet och fräjdadt namn
Är menniskolifvet välf
men det sker dock med en till visshet
gränsande aning, att icke åt honom är beskärdt att
hinna ett sådant mål, och att hans korta tid
snart är ute:
Ej jag, gudinna, skall jublande nå
Din stjernomglimmade höjd,
Ej jag skall segrande digna uppå
Ditt läger, rusi g af fröjd.
Snart ser man ej mera mitt forna rum
I lifvets grönskande dal. •
Snart dväljes min skugga, blek och stum,
I dödens nattliga sal.
Det dröjer dock icke länge förrän han, med
^friskare mod, med klarnadt medvetande af den
inre kallelsen, viger sitt lif åt skaldernas konst
och nu känner sig stålsatt mot alla lockelser
och alla sorger. Det är då som han sjunger:
I fåfäng möda andra åt framtiden
Må korthus bygga. Flägten förstör ju dem!
I hoppets verld på rosenvingar
Sväfvar jag, höjd öfver tid och öden.
För mig du fåfängt sminkar dig, retelse!
För mig du fåfängt skimrar, o rikedom!
Och äran, krönt af gudomsstrålar,
Vinkar mig fåfängt på sina höjder.
På sångens vingar hänförd af gudomskraft,
Jag stolt min örnflygt höjer mot stjernorna,
Och jorden och dess kunga§täder
Under mig flykta i gråa dimmor.
När diktens hulda, glänsande genius
I månskensqvällar jemte min vagga satt,
Hans rosenläppar denna lärdom
Hviskade då i mitt späda öra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
