Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat än’ ett häkte för fallna sörjande andar,
och jorden sjelf, hela den omgifvande verlden,
en, i och genom menniskan, fallen natur, som
i vindens sus, i källans sorl, i foglarnes qvitter
utgjuter sina suckar öfver affallet från den
högre, ursprungliga. Det är minnet af detta
fordna saliga tillstånd och en outsäglig längtan
att återvända dit, som innebära möjligheten af
en framtida befrielse och försoning. Det var
åt dessa och med dem sammanhängande dels
gnostiska, dels manikeistiska, läror, till hvilkas
begrundande han sannolikt först blifvit väckt
genom den af Norberg utgifna ”Adamsboken”,
som Stagnelius, hufvuJsakligen i sina ”Liljor i
Saron”, gaf poesiens strålande omklädnad. De
föregingos af en vacker tillegnan åt samme lärde
patriark, som Tegnér, ett år förut, ställt i
spetsen för sina ”Nattvardsbarn” och då kallat
en vis med silfv erhår, som står och talar
ur morgonrodnans port.–
Bland ”Liljor i Saron” finna vi flera poemer,
som tillhöra den lyriska didaktiken, äfven när
de icke bestämdt angifva sig som lärodikter.
De äro det, icke i den mening, som vore
poesien i dem endast ett tillfälligt utanverk, en
lånad sirat: de flesta af dem äro lika
genomträngda af skaldens som af tänkarens ande, och
vanligen är det ur känslans brännpunkt, som
ljuset och elden falla på reflexionens föremål.
Men nekas kan icke, att i några af dem den
mystiska spekulationen inkräktar väl mycket af
diktens område, och att poesien der löper fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
