Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att öfvergå till en metrisk eller rytmisk filosofi.
Äfven utanför den nu ifrågavarande
blomster-samlingen träffar man ett och annat poem af
samma art, t. ex. den afbrutna lärodikten
”Tingens natur”, der man spårar verkningarna af
skaldens försök att sammansmälta gnosticismen
med Schellings identitets-lära.
”Liljor i Saron” öppnas med en metafysisk
lärodikt öfver ”Kärleken”, ett ämne, hvars
outtömlighet för skalden här ger sig tillkänna redan
genom behandlingens längd och vidlöftighet.
Ett motstycke till Atterboms ”Erotikon”, i hvars
meter den äfven är affattad, har denna idérika
och fantasirika dikt några få dunkla och orediga
ställen, men många sköna och ännu flera
praktfulla. Bland annat skildras i slående motsats
kärlekens begge olika poler, den högre eteriska
och den lägre sinliga, Psyche och Hyle, de
tvenne magnetiska magter, mellan hvilka ingen
mer oförbehållsamt än Stagnelius bekänt och
målat sin våldsamma dragning och kamp. Det
är Vesuv med sina dubbla spetsar denna klufna,
dualistiska kärlek, som ända till sjelfförbränning
genomkokar hans ådror och hans dikter, och
icke blott i dem af de sednare, hvilka i
egentlig mening äro erotiska, utgör hufvudelement,
men mer eller mindre ingår i dem alla. Hela
hans poesi är, från början till slut, icke annat
än ett återspeglande af denna slitning mellan
himmel och jord, men bjertast framträder detta
i hans lyrik, der spegeln är vänd mot hans
eget inre. Sin alltid brännheta längtan rigtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
