Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ”Lustvandringen”, Animas ensliga vandring
i den nyvaknade jordiska våren, kunne vi ej
annat än dröja vid denna sköna vers:
I rosens hy med våta blickar
Försonarns blod hon glänsa ser.
Från solen han sin helsning skickar,
I aftonstjernans guld han ler.
I honom andas blott den fromma,
Af honom blott dess hjerta vet.
Hvart träd predikar, hvarje blomma
Förkunnar korsets hemlighet.
Aldrig är Stagnelii lyrik vackrare än när hon,
som här, leinnar de granna orden å sido och
försmår bruket af den österländska prakt, som
i hvart Ögonblick står till hennes förfogande.
Man har exempel på svaga poeter, som tro sig
inlägga poesi i sin vers genom att med allehanda
grannlåter dölja tankens frånvaro eller skyla
känslans armod. Långt ifrån att detta skulle
vara fallet med Stagnelius, äga hos honom
alltid både tanke och känsla en hög grad af poe—
tisk rikedom och sanning, men det är som vore
han rädd att se dem framträda i deras naturliga
enkelhet: han låter dem göra för stor toilette:
han kläder dem gerna i purpur eller
rosen-rödt, i azurblått eller smaragdegrönt, ja,
parfymerar dem emellanåt med både ambra, myrrha
och nardus. Det är denna hans poetiska retoriks
vana att skära till i växten, det är detta slöseri,
mindre med bilder än med färger och dofter,
som icke sällan stör och minskar det poetiska
intrycket, genom dess uppblandning med ett,
som blott träffar de yttre sinnena. Till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
