Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tankens fiygt i all sin spänning hinner
Öfver demiurgens molnverld ej.
Känslan ensam till den sanna höjden
Lyfter• oss vid englaharpors ljud;
Känslan ensam ger den sanna fröjden,
Känslan blott försonar oss med Gud.
Den tanke, som vi finne uttalad i skaldem*
”prosaiska fragmenter”, att, då menniskan afföll
från gudomen, hon, till följd af sitt herravälde
öfver hela den organiska naturen, drog denna
med i sitt fall, men att, när menniskan — denna
medellänk ”mellan ideerna och naturtingen” —
blifvit fullt återförenad med sin urbild, då äfven
den natur, som hon invecklat i sin synd och
sitt straff, skall blifva frigjord och återfå sin
första paradisiska gestalt — denna tanke möter
oss ofta jemväl i hans dikter. Vi hafva funnit
den uttryckt i ”Suckarnes mystérL Vi finne den
likaså i poemet ”Jorden”:
Hvem skapte dig så mörk, o moder,
Så tung och kall?
Hvem bjöd dig gråta dessa floder,
Ett verldshafs svall*
Ej tröstar glansen af din yta
Din sorgsne son.
Blott härmad är dess prakt, — der skryta
Blott ljusets lån.
Af rosor och af hyacinter
Din mantel ler;
Men tanken endast natt och vinter
Derunder ser.
Iiårdt är ditt hjerta. Ej det ömmar ^
För barnens lott.
Ej blod i dina ådror strömmar, —
Metaller blott.
Hur grymt med våra qval du skämtar,
Med vårt begär!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
