Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det bröst, som efter sällhet flämtar,
Du guld beskär. —
”0 son, ej mörk jag skapad blifvit,
Ej kall jag var.
Den drägt, din ondska åt mig gifvit,
Jag sedan bar.
Gå, helga du på nytt din vilja!
Var åter ren
Och silfverhvit som dalens lilja
I månens sken!
Då, när min sorgetid har farit
Som moln förbi,
Skall jag ånyo, hvad jag varit,
Ditt Eden bli.
Och hänryckt uppstå till det möte,
Jag länge flytt,
Och bära i Gud faders sköte
Hans barn på nytt’\
Det är samma tanke, som ligger till grund för
den vackra dikten: ”Kreaturens suckan”:
Hvad suckar häcken,
Hvad nordans storm, som i tallen gnyr t
Hvad hviskar bäcken,
Der genom dalen han sakta flyr?
Hvad talar solen
Från kungastolen,
Hvad nattens måne, som från polen
Stum blickar ner i dalens vår?
Hvad tänker rosen eller sippan?
Hvad menar klippan,
Der hotande och mörk hon står?
”Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala:
0 menska, statt upp ur din nesliga dvala
Ä Och höj dig till urlifvets riken igen!
™ Om sjelf till idéernas verld du vill flytta,
1 ljusets idéer från mörkrets förbytta,
Som du vi förklarade följa dig än.
Du sjelf i materiens bojor dig lade.
Ack, samma förfärliga öde vi hade,
Ty följa vi måste hvarthelst du oss för,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
