Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallna stjernor. Ty här nere ser hon rundt
omkring ej annat än fallna naturer, som lemnat
sitt urlif, sitt rätta jag, långt bakom sig. Den
blåa rymden är henne ett fängelsehvalf, der sol,
måne och planeter tjenstgöra som fångvaktare.
Allt lefver, men lefver i sorg. Ur sjelfva
stenen hör hon slagen af ett hjerta; det är en
fängslad ande, som bor der innanför. I ögat på
hvarje blomma läser hon en själ, som letar efter
sin himmel, men det är en bunden, en stum
själ, som, af brist på ord, utandas sin längtan
i doft. I vindens qvidande brus, i lågornas
stigande mot höjden, i de suckande böljornas gråt
mot stranden eller ilande fart mot verldshafvet,
ser hon och hör hon ej annat än en aldrig
hvilande hemtrånad. Och hur delar hon den
icke sjelf! Hör hennes bekännelser:
I kedjor, o himmel, jag smäktar
Bland fiender här på en främmande strand.
Hvad ljufva, amhrosiska fiägtar
Mig helsa från motsatta land!
De flyga så mildt öfver hafven
Från de saliga öar, der andarne bo;
De hviska så vänligt åt slafven:
Kom i doftande skuggor till ro!
O hvem för mig till de bygder åter,
Hvilkas mistning evigt här jag gråter t
Tecknar döden blott till frälsning banenf
Himmel! bära inga vingar svanen
Öfver oceanen*
Se, min sol vid åskors dunder
Sjunker häpen ned i natten
Mellan blodbestänkta skyar,
Och ett dödsmoln höljer verlden.
Ingen hoppfull stjerna blickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
