Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5. Lärmor.
Min äldsta syster var den första, som införde
mig i litteraturen, detta ord taget i sin äkta
forn-romerska mening och således likbetydande med
ABCboken. Jag hade redan gjort en grundlig
bekantskap med denna och dess värpande tupp,
då jag, vid fem å sex års ålder, blef, för täflans
skull, skickad till en så kallad lärmor. Denna
min första skola var annex till hospitalet och
granne med dårhuset. Lärmor var nemligen en
liten giktbruten, ofärdig gumma, som bebodde en
trång, men ljus och glad hörnkammare i stadens
hospital, der hon till döddagar fått tak öfver
huf-vudet. Sitt bröd förtjente hon genom att lära
barn läsa. Snygg och ren i sin fattigdom satt
hon, omgifven af ett halft tjog stafvande gossar,
på en hög blåmålad kista, hvilken på en gång
utgjorde hennes garderob, visthusbod och kateder.
För tidens vinnande förde vi vanligen frukost med
oss hemifrån, och med katekesen i ena hand och
smörgåsen i den andra, gingo studierna
förträffligt. Dock var det ingen lätt sak, minst för en
femårig pultron, att lyckligt och väl få inträde i
detta minervatempel. Förgårdarne voro bevakade
af allehanda demoniska väsen; vådor och faror
lurade från flera håll. Först och främst stod
vanligen midt i gårdsporten hospitalssysslomannens
stora rödlurfviga hund, med en högst osäker
uppsyn, grinande tänder och ett det argaste skall.
Ville det sig väl, så framskymtade bakom honom
en förfärlig stallgumse med väldiga horn, ringlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
