Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För Ludvig Philip får jag på närmare håll
allt mer och mer aktning, och jag börjar glömma,
hvems son han är. Det kan vara en möjlighet,
att han får dö såsom konung i Frankrike (!), ty
han är klok och lugn, men hur går det sedan?
Jag kan ej se de unga prinsarne, utan att beklaga
dem; framtiden har så många helvetesmaskiner
under arbete, och för några tusen francs köper
man lätt en Fieschi. Jag såg konungen första
gången vid kamrarnes högtidliga öppnande för ett
par dagar sedan; det var högst intressant. Han
var då omgifven af två sina söner; den äldste
duc d^rléans är ännu i Afrika. Konungens tal
var enkelt och bra, ehuru framfördt med bruten,
ja nästan rädd stämma. En ny komplott mot hans
lif var upptäckt samma dag, hvarför han farit till
Chambre des Députés en helt annan väg än den
vanliga, starkt eskorterad och i en väl tillsluten
vagn. (Han törs aldrig visa sig ute nu mera, utan
ett par dussin ridande gendarmer. Stackars
konung!) Talet helsades till min glädje af kammaren
med lifliga vivatrop. Han kan väl också fört] ena
en sådan uppmuntran, tycker jag; sysslan är ej
afundsvärd. Kronan sitter väl dock ej fastare på
hans hufvud, än hatten på mitt i biåsväder. —
Sessionen var slut omkring klockan 3
eftermiddagen, och redan efter en timme hörde man på
alla gator i Paris de vandrande kolportöremas
gälla rop: »Pommes»; »Eeinettes»; »Discours du Boi»,
— »deux sons la piéce»!
Genom min tandvärk har jag gått miste om
en stor hofbal, dit jag var inviterad. En stor del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
