Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus och hans Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utstyrsel wisar, att manikeismen i dessa aflägsna bygder
ingalunda fört en ringa tillwaro. Och de bekräfta för oss
Augustini ord till Faustus om manikeernas “många och stora
och dyrbara handskrifter“.
Manikeismen har ej utan skäl betecknats såsom
kristendomens farligaste medtäflare inom dess område. I
wästerlandet, där Augustinus kom i beröring med denna
wishetsreligion, hade den antagit en större likhet i termerna med
kristendomen. Men kärnan war naturreligion. De ändlösa
räckorna af andliga och materiella wäsen och de inwecklade
namnen och föreställningarna sammanhöllos af en grundtanke:
motsatsen mellan ljus och mörker. Så motswarades
ljusrikets “fem elementer“ af fem beståndsdelar, “de fem mörka
grottorna“ (sid. 44), i mörkrets rike. Motsatsen mellan
ljus och mörker motswarades af ett starkt asketiskt
fromhetslif. Afhållsamhet från kött, win och könsumgänge ingick som
hufwudbeståndsdelar däri. Det asketiska idealet förfelade icke
att utöfwa sin starkt tilldragande makt. Jämte den
hemlighetsfulla, inwecklade wisdomen utgjorde det manikeismens
förnämsta dragningskraft. Wille wärldsligheten ej underkasta
sig dess hårda willkor, så skänkte den åt denna högre, asketiska
fromhet en med en wiss eggande syndakänsla och med föresatser
för en obestämd framtid blandad, oförställd beundran och
öfwergöts själf med en stråle af dess glans. Här yppade sig
en gynnsam möjlighet. Manikeernas uppdelning i skilda
grader tillät dem, som drogo sig för den afhållsamhet, som
ingick i sedlighetens wäsen, att stå på nedersta trappsteget
som “hörare“ och i sin mån ersätta bristen genom en nära
nog afgudisk hyllning af de “sannskyldige“, de “utwalde“.
Augustinus hann aldrig längre än till den lägsta graden
under sin nära nioåriga tillhörighet till manikeismen, aldrig
längre än till den tysta bönen, som han i Bekännelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
