Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Ambrosius. Wänkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjätte Boken.
Ambrosins. Wänkretsen.
Augustini trettionde år. I Milano.
1. Du mitt hopp ifrån ungdomen, hwar war du?
Hwart hade du dragit dig undan? Hade du icke skapat
mig och åtskilt mig från de fyrfota djuren och gifwit mig
förstånd framför himmelens fåglar? Jag irrade i mörker
på slipprig wäg. Dig sökte jag utom mig själf. Jag
fann icke mitt hjärtas Gud. Jag hade störtat i hafwets
djup och misströstade och förtwiflade om att finna
sanningen. Redan hade min trosstarka moder kommit till
mig. Hon hade följt mig öfwer land och haf, tryggande
sig wid dig i alla faror. I sjönöd tröstade hon själfwa
matroserna, som eljes pläga trösta owana sjöfarande.
Hon lofwade dem, att de skulle komma lyckligt fram, ty
du hade lofwat henne det i en syn. Hon fann mig i
stor fara: jag twiflade ju om att kunna uppdaga
sanningen. När jag berättade, att jag ej längre war maniké,
men heller icke kyrkligt troende, jublade hon icke som öfwer
ett owäntadt glädjebudskap. Så långt war hon trygg
för mig. Hon hade ju gråtit och bestormat dig med böner
att uppwäcka mig ur kätteriets död, att säga till änkans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
