- Project Runeberg -  Augustini bekännelser /
105

(1905) [MARC] Author: Aurelius Augustinus Translator: Nathan Söderblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Ambrosius. Wänkretsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hellre wille wara i tiggarens ställe än mig själf, skulle
jag hafwa walt mitt eget tillstånd med dess bekymmer
och rädsla. War det icke förwändt, eller war det ändå
kanske rätt? Icke borde jag föredraga mig framför
honom för min högre bildnings skull. Ty den skänkte
mig ingen glädje, jag sökte därmed människors bifall,
icke för att lära dem, utan endast för att behaga dem.
Därför krossade du mina ben med din tuktans staf.

Bort med dem som göra skillnad på glädjens orsak!
“Tiggaren war glad af ruset, du af äran.“ Hwilken
ära, o Herre? Den som icke winnes hos dig. War hans
glädje icke en sann glädje, så war icke heller min ära en
sann ära, utan den wände mitt sinne längre bort.
Tiggaren skulle den natten sofwa af sig ruset. Men jag
skulle både sofwa och wakna upp, dag efter dag, med
mitt rus, hur länge! Det är sant, det finns en skillnad
mellan glädjens orsaker. Jag wet det, glädjen öfwer
trons hopp är himmelswidt skild från denna fåfängliga
fröjd. Men äfwen oss emellan fanns en skillnad. Han war
lyckligare, icke endast genom den munterhet som
genomströmmade honom, medan jag plågades af oro, utan äfwen
därför att han tiggt winet under goda önskningar, medan
jag sökte genom osanning näring för mitt högmod.

Mycket i den riktningen sade jag till mina wänner
och märkte wid sådana tillfällen, hur det war med mig.
Jag fann, att det stod illa till med mig och sörjde öfwer
det och fördubblade så mitt onda. Om något lyckligt
log emot mig, gitte jag icke gripa efter det. Ty knappt
hade jag det, förrän det war sin kos.

7. Med sådana wemodsfulla tankar sysselsatte wi
oss i min wänkrets. Mest talade jag därom med Alypius
och Nebridius.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 6 21:19:47 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bekann/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free