- Project Runeberg -  Augustini bekännelser /
182

(1905) [MARC] Author: Aurelius Augustinus Translator: Nathan Söderblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Fri. Monnica. Hänryckning. Moderns död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bittrade owänner, hwad deras owänner i förbittring sagt
om dem, och att till på köpet lägga till, hwad de inte
ha sagt. En människa med någon mänsklighet i sig kan
ej nöja sig med att icke uppegga eller öka owänskap
mellan andra genom elakt tal, hon måste också wara
angelägen att genom goda ord bilägga owänskapen. Sådan
war min mor. Hon lyssnade till din lärdom i hjärtats
djup.

Ändtligen wann hon sin man för dig, mot slutet
af hans lif. När han blifwit troende, behöfde hon icke
längre sörja öfwer sådant, som hon tidigare tåligt
fördragit hos honom.

Hon war dina tjänares tjänarinna. En hwar som
kände henne, prisade och ärade och älskade dig för hennes
skull. Ty han förnam din närwaro i hennes hjärta på
en helig wandels wittnesbörd. Hon war en enda mans
hustru, hon wisade sina föräldrar skyldig tack, skötte med
omsorg sitt hus, och hade wittnesbörd om goda gärningar.
Hon liksom födde sina barn på nytt, hwar gång hon
såg dem afwika från dig. Oss alla, som efter undfånget
dop lefde förenade i dig före hennes bortgång, sörjde
hon för så ömt, som om wi alla warit hennes barn, och
tjänade oss så ödmjukt, som hade hon warit allas wårt
barn. ö

10. När dagen närmade sig, på hwilken hon skulle
lämna detta lif — wi kände den ej, men du wisste den —
befunno wi oss en gång ensamma, hon och jag, som jag
tror genom din hemliga tillskyndelse, framför ett fönster,
som wette ut mot trädgården i det hus, wi bebodde.
Där i Ostia wid Tibern hwilade wi ut, fjärran från
bullret, efter den långa och tröttande resan, sysselsatta
med förberedelser för sjöfärden. Wi talade i ensamheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 6 21:19:47 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bekann/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free