Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. I. Om arfsynden. 57
niskor äro lögnaktiga«’*, det är, de
hafva icke rätta tankar om Gud.
Här lara våra motståndare
häftigt ut emot Luther, därföre att
han skrifvit och sagt, att arfsynden
blifver kvar hos oss efter’dopet.
De tillägga ock, att denna artikel
är med rätta förkastad af påfven
Leo den tionde. Men eders
kejserliga majestät skall här finna en
uppenbar försmädelse; ty
motståndarne veta väl uti hvad mening
Luther har velat detta vara sagdt,
att arfsynden efter dopet
kvarblifver. Han har alltid så skrifvit,
att dopet borttager arfsyndens
reatum, det är förpliktelsen till
syndastraffet, änskönt själfva
syndens materiale, såsom de säga,
nämligen den onda begärelsen,
kvarblifver. Han har ock om
samma materiale tillagt, att den
Helige Ande, genom dopet gifven,
begynner att döda den onda
begärelsen och skapar nya rörelser
uti människan. Äfvenså talar ock
Augustinus, då han säger:
«Arfsynden varder uti dopet förlåten,
icke att hon ej mera är, utan att
hon icke tillräknad varder.« Här
bekänner han uppenbarligen, att
synden är, det är kvarblifver,
änskönt hon icke tillräknad varder.
Detta språk har så behagat de
senare tiders lärare, att de ock
infört det uti dekreterna eller
deras beslut. Emot Julianus säger
jämväl Augustinus ~«Den lag, som
är i våra lemmar, är borttagen
eller tillgifven uti den andliga nya
födelsen och kvarblifver uti clet
dödliga köttet. Han är tillgifven,
ty reatus eller förpliktelsen till
straffet är genom sakramentet
borttagen, hvarigenom de trogna
pånyttfödde! varda. Men den blifver
kvar, i det att hon uppväcker en
otid lusta och åtrå, emot hvilken
de trogna strida.« Ätt detta äfven
varit Luthers mening, veta våra
motståndare ganska väl; men
emedan de själfva saken icke kunna
ogilla, söka de dock hans ord att
försmäda och i en vrång mening
uttyda, på det de således sanningen
och den oskyldige undertrycka
må.
Men, säga motståndarne vidare,
den onda begärelsen är ett straft
och icke någon synd; däremot
säger Luther, att hön är en synd.
Vi’ hafva tillförene sagt, att
Augustinus beskrifver arfsynden och
säger, att hon är en ond begärelse
och lusta. Om nu denna mening
är orätt, därom må de strida med
Augustinus. Dessutom säger
Paulus: «Jag hade intet vetat af
begärelsen, hade■ icke lagen sagt:
du skall icke begära.« Likaså:
«Men jag ser en annan lag i mina
lemmar, som strider emot den lag,
som i min håg är, och griper mig
fången uti syndens lag, som är i
mina lemman **, Dessa
vittnesbörd kan intet listigt påfund
någonsin omkullkasta. Ty de kalla
begärelsen uttryckligen en synd,
som dem likväl icke tillräknad
varder, hvilka uti Kristus äro,
änskönt hon är en sak, som i sig
själf är döden värd, där hon ej
tillgifven varder. Detta har ock
utan allt tvifvel varit
kyrkofädernas mening; ty Augustinus
vederlägger med en vidlyftig
disputation deras mening, som menade,
att begärelsen uti människan vore
icke någon synd utan något, som
är hvarken ondt eller godt, på
samma sätt som det att vara hvit
eller svart på kroppen eller sjuklig.
Om ock motståndarne vilja
påstå, att fornes peccati eller den
* Ps. 116: 11. ** Rom. 7: 7, 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
