Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. 1. Om arfsynden.
onda böjelsen och begärelsen till
att synda är hvarken ond eller
god, så skola icke allenast många
Skriftens språk och vittnesbörd
utan jämväl hela den kristliga
kyrkan och församlingen dem däruti
häftigt motsäga. Ty ho har
någonsin understått sig att säga,
att det är likgiltigt, eller hvarken
godt eller ondt, änskönt ett
fullkomligt samtycke icke kommer
därtill, nämligen att tvifla om Guds
vrede, om Guds nåd, om Guds
ord, att vredgas öfver Guds domar,
förtryta eller vara missnöjd öfver
att Gud icke strax rycker utur
olyckan, alt knorra däröfver, att
de ogudaktiga en bättre lycka
hafva i världen än de fromma och
gudfruktiga, att retas till vrede,
att upptändas till otukt och
lättfärdighet, äregirighet, begär efter
gods, penningar och ägodelar m.
m. Allt detta känna och förnimma
dock gudfruktiga människor hos
sig, såsom af psalmerna och
profetenia klart är. Men sofisterna
hafva uti sina skolor från filosofien
hitfört sådana meningar och
drömmar, som alldeles främmande och
■orimliga äro, såsom att vi för
våra begärs skull hvarken onda
eller goda äro och böra därföre
hvarken berömmas eller lastas,
likaledes att ingenting är svnd,
utan man därtill fullkomligen
samtycker. Dessa och flera sådana
filosofernas meningar böra
egentligen förstås om ett utvärtes
lefverne och straff för världen men
icke om våra tankars bedömande
inför Guds domstol. Så hitflicka
de ock oförsiktigt andra meningar,
såsom att naturen icke är ond,
hvaremot vi intet hafva att
invända, när det på sitt rätta rum och
ställe sagdt blifver; men hit varder
det orimligt lämpadt till att
därmed förringa arfsynden. Dock
varda sådana meningar funna hos
skolastikerna, som otillbörligt
förblanda filosofien eller den lära,
som det utvärtes lefvernet angår,
med evangelii lära, och sådant
hafva de icke allenast uti
skolorna lärt utan jämväl offentligen uti
församlingarna predikat och
förkunnat. Denna skadliga lära blef
allmänt antagen, hvarigenom
förtröstan uppå våra egna krafter,
förmåga, gärningar och förtjänst
är underhållen vorden och Kristi
nåds kunskap alldeles undertryckt.
Fördenskull, enär Luther ville visa
och förklara, hvad för en stor synd
arfsynden är, samt människornas
stora jämmer, elände och
skröplighet oss föreställa, har han lärt,
att arfsyndens öfverlefvor, som
efter dopet kvarblifva, icke äro
af sin egen natur något likgiltigt,
det är hvarken goda eller onda,
utan att de behöfva Kristi nåd,
på det de icke må tillräknade
varda, ja ock den Helige Ande,
på det de dämpas och dödas
måtte.
Ehuruväl skolastikerna bägge
delarna förringa, både synden och
straffet, då de lära, att människan
kan af egna krafter Guds lag och
bud hålla; så varder dock det för
arfsyndens skull pålagda straffet
långt annorlunda uti första
Mosebok beskrifvet; ty där varder den
mänskliga naturen icke allenast
döden samt andra timliga plågor
och olyckor utan ock djäfvulens
rike underkastad, hvarest denna
förskräckliga dom fälles: «Jag
skall sätta en fiendskap emellan
dig och kvinnan och emellan din
säd och hennes säd«*. Saknaden
af den första rättßirdigheten och
* 1 Mos. B. 3: 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
