Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 115
va beståndande för Guds dom.
Jonas säger ock uti sitt 2: »Men
de som förlåta sig uppå sina
gärningar, hvilka dock intet äro, de
akta inlet om nåden» *; det är,
all vår förtröstan är fåfäng, så
framt vi icke förtrösta på nåden;
nåden allena frälsar oss; vår egen
förtjänst och våra gärningar
kunna icke frälsa oss. Därföre beder
ock Daniel uti sitt 9 och säger:
»Vi ligga inför dig med våra
böner, icke uppå vår
rättfärdighet utan på din stora
barmhärtighet. Ack Herre, hör! Ack
Herre, var miskundsam! Ack Herre,
akta uppå och gör det. Fördröj
icke för din egen skull, min Gud;
ty din stad och ditt folk är nämndt
efter ditt namn» **. Således lär
oss Daniel att omfatta
barmhärtigheten uti våra böner, det är,
att förtrösta uppå Guds barmhär-1
tighet och icke förtrösta uppå våra
egna gärningar och förtjänster.
Vi undra ock, hvad våra motstån-;
dåre göra uti sina böner, så framt
de eljest någonsin bedja något af
sin Gud. Om de säga sig något’
Örtj äna, därföre att de hafva kär-1
eken och goda gärningar och
for-ira nåden, liksom vore Gud dem
äensamma skyldig, så bedja de
3å samma sätt som fariseen hos
_ukas i det 18, som säger: »jag är
eke såsom andra människor» ***.
Den som så begär nåden och icke
stödjer sig uppå Guds
barmhär-ighet, han försmädar Kristus, som,
medan han är vår öfverstepräst,
nanar godt för oss hos Fadren.
Därföre grundar sig bönen på
5uds barmhärtighet, när vi tro,
itt vi för Kristi, vår öfversteprästs
ikull, bönhörda varda, såsom han
•jälf säger: »Allt det I bedjen
Fa-ben i mitt namn skall han gifva
eder» †. Uti mitt namn, säger
han, ty förutan denne öfverstepräst
kunna vi icke komma till Fadren.
Hit hör ock Kristi språk, som
står hos Luk. i det 17: »När I
hafven gjort allt det, som eder
bjudet är, så sägen: vi äro
onyttiga tjänare» ††. Dessa ord visa
uttryckligen, att Gud gör oss
saliga genom sin barmhärtighet och
för sitt nådiga löftes skull, och
icke att han bör detsamma göra
för våra gärningars skull. Men
våra motståndare gyckla här
alldeles med Kristi ord. Först
vända de om vårt bevis och rikta
det emot oss sägande: det kan
mycket snarare sägas: när I
hafven trott allting, så sägen: vi äro
onyttiga tjänare. Sedan tillägga
de ock, att gärningarna äro
onyttiga för Gud, men för oss äro de
icke onyttiga. Sen och märken,
hvad för en stor lust våra
vedersakare hafva till att förvända Guds
ord på ett listigt sätt och vis. Och
ehuruväl vi hålla dessa deras
orimliga inkast föga värda att
vederläggas, vilja vi dock med få ord
svara däruppå. Deras sätt att
vända detta Kristi språk emot oss
är alldeles orimligt; ty först
besinna de icke, hvad det ordet tro
egentligen är. Så framt tron toges
af oss i den mening, att den
betydde allenast en blott historisk
kunskap, som jämväl de
ogudaktiga och själfva djäflarna hafva,
då kunde det stå: när I hafven
trott allting, så sägen: vi äro
onyttiga tjänare. Men vi tala icke här
om en blott historisk kunskap utan
om en förtröstan på Guds löfte
och barmhärtighet. Och denna
förtröstan uppå löftet bekänner,
att vi äro onyttiga tjänare; ja,
denna bekännelse, att våra gär-
• Jon. 2: 9. " Dan. 9: 18, 19. *** Luk. 18: 11. † Joh. 14: 13. †† Luk. 17: 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
