Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 116
ningar ovärdiga äro, hon är
själfva trons tröst, såsom klart är uti
detta Daniels exempel, som vi strax
förut anfört hafva: » Vi ligga inför
dig med våra böner, icke
uppå vår rättfärdighet utan på. din
stora barmhärtighet» *. Ty tron
gör oss saliga, emedan hon
omfattar barmhärtigheten eller
nådens löfte, änskönt våra verk och
gärningar ovärdiga äro. Och på
detta sätt så skadar det oss intet,
att våra motståndare lämpa detta
språket på oss sålunda: när I
hafven trott allting, så sägen: vi äro
onyttiga tjänare; nämligen emedan
våra gärningar ovärdiga äro; ty
det lära och bekänna vi med hela
församlingen, att vi genom Guds
nåd och barmhärtighet saliga
varda. Men om de på det sättet skulle
vilja sluta, att liksom här säges:
när I hafven gjort allting, så
förliten eder icke uppå edra
gärningar; så skulle man ock kunna säga:
när I hafven trott allting, så
förliten eder icke uppå Guds löften
och tillsägelser; så må de besinna,
att detta hänger icke tillsamman,
utan är det ena det andra ganska
olikt. Förty uti bägge dessa
slutmeningar är en ganska stor
olikhet, i ty att här äro olika grunder
och olika föremål för den
förtröstan, som här omtalas: uti den ena
slutmeningen talas om förtröstan
på våra gärningar; i den andra
talas om den förtröstan, som vi
skola hafva på Guds nådelöften.
Nu fördömer ju Kristus all
förtröstan på våra egna gärningar
men fördömer icke förtröstan på
hans gudomliga nådelöften. Han
vill icke, att vi skola misströsta
om Guds nåd och barmhärtighet,
och han straffar våra gärningar
såsom ovärdiga, men icke straffar
han löftet, som af nåd tillbjuder
barmhärtigheten. Ambrosius talar
ock här eftertänkligt, sägande
»Nåden skall man erkänna; våt
| egen skröpliga natur skola vi lara
! känna»: på nådelöftet skall man
förtrösta och icke på våra egna
skröpliga krafter oss förlita. Mer
våra motståndare handla efter sir
gamla vana: de vrida och vänds
de Skriftens språk, som för tron
äro, tvärt emot trons lära. Mer
vi lämna sådana griller där, hvar
ifrån de tagna äro. De äro ock
till förståndet mycket barnsliga
när de uttyda dessa orden: vi arc
onyttiga tjänare, och säga, att vi
äro onyttiga tjänare, emedan gär
ningarna äro onyttiga för Gud mer
för oss nyttiga; ehuru likväl Kris
tus talar här om en sådan nytta
som gör, att Gud blifver pliktig
till att bevisa oss sin nåd. Mer
det tillkommer oss icke att p;
detta ställe med många ord tak
om hvad nyttigt eller onyttigt är
Ty onyttiga tjänare beteckna häi
dem, som obekvämliga äro ocl
icke kunna göra det de borde göra
Ty ingen är, som så fruktar Gud
som så högt och af hjärtat älskai
Gud, som så tror Gud och upp;
honom allena förtröstar, såson
han det borde göra. Men vi lått
fara dessa våra motståndares få
fänga oeh bedrägliga dikter ocl
påfund, ty hvad människorna er
gång komma att döma om dessa
om de någonsin skulle komma
dagsljuset, det kunna kloka ocl
förståndiga män lätt finna. Ehuri
klara och tydliga Skriftens ore
äro, så tycka dock våra motstån
dare, att de däruti hafva funni
en undflykt; men ho är som icki
ser, att detta Kristi språk ogil
lar och förkastar all lit och för
• Dan. 9: 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
