Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - V. Om bättringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Bek. Ap. el. Försv. V. Om bättringen. 140
gelium, att vi genom tron på
Kristus undfå syndernas förlåtelse.
Dessa evangelii klara ord förkasta
de, som författat
vederläggningsskriften. Därföre kunna vi för
ingen del denna vederläggning
bifalla; vi kunna icke förneka eller
förkasta evangelii hälsosamma
tröst och det saliggörande ord,
hvaruti all tröst och salighet
består; ty att således neka det, att
vi genom tron syndernas
förlåtelse undfå, hvad är det annat än
att Kristi blod och hans bittra
pina, lidande och död försmäda?
Därföre bedja vi, allernådigste
kejsare, att eders kejserl. maj:t täckes
oss uti denna höga och viktiga
sak, som innehåller
hufvudpunk-ten af evangelium, Kristi sanna
kunskap, Guds sanna dyrkan,
nådigt och noggrannt höra. Alla
uppriktiga och redliga män skola
förnimma, att vi uti denna sak
förnämligast hafva lärt det, som
är sant, gudligt, hälsosamt och
nödvändigt för hela Kristi
församling. De skola förnimma af de
våras skrifter, att det heliga
evangelium åter i dagsljuset kommit,
samt att många skadliga
villfarelser blifvit rättade, af hvilka den
rena och sanna läran om
bättringen var tillförene alldeles
undertryckt genom skolastikernas och
kanonisternas falska meningar.
Men förr än vi taga oss före
att försvara vår rätta mening och
lära, vilja vi hafva sagt detta på
förhand. Alla uppriktiga och
redliga män af allahanda stånd, ja
ock teologerna själfva, måste utan
tvifvel bekänna, att före Luthers
tid, och förrän han begynte
härom att skrifva, har den sanna
läran om bättringen alldeles varit
förvirrad och förmörkad. Uti alla
sentensförfattares böcker och
skrifter finna vi ickè annat än oändliga,
fåfänga och onyttiga frågor och
spörsmål, hvilka teologerna själfva
ännu aldrig kunnat tillfyllest
förklara; långt mindre har det
enfaldiga folket kunnat det ringaste
lära eller fatta, hvad till en sann
bot och bättring förnämligast höra
må, samt huru och på hvad sätt
deras bedröfvade hjärtan och
samveten skulle söka och finna någon
rätt tröst och frid. Må någon af
våra motståndare framträda för
oss och säga, när syndernas
förlåtelse sker. Ack, du store Gud,
hvad mörker och blindhet finner
man icke här? De tvifla,
antingen syndernas förlåtelse sker uti
attritione eller uti contritione,
det är, antingen den sker medelst
den sorg öfver synden, som
upp-väckes af fruktan för det eviga’
straffet, eller ock genom den sorg,
som härrör af ett kristligt uppsåt
till att bättra lefvernet och är
förknippad med en sann kärlek till
Gud. Om nu syndernas förlåtelse
sker för ruelsens och ångerns skull,
hvad behöfver man då
aflösningen? Och hvad uträttar
nycklarnas makt, om’ synden redan
förlåten är? Här besvära de sig
ganska mycket och vilja gärna göra
nycklarnas makt alldeles till intet.
lAndra inbilla sig, att skulden
varder icke förlåten genom
nycklarnas makt, utan att de eviga
straffen uti timliga varda förbytta, och
göra således utaf aflösningen och
nycklarnas makt, hvarigenom vi
lif och tröst förvänta, en sådan
makt, hvarmed vrede och straff
oss tillskyndas. Somliga vilja vara
något försiktigare och säga, att
genom nycklarnas makt varder
synden tillgifven och förlåten
inför församlingen men icke inför
Gud; men detta är ock en
för-dömlig villfarelse. Ty om
nycklarnas makt, som af Gud gifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
