Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - V. Om bättringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Bek. Ap. el. Försv. V. Om bättringen. 148
erns skull utan genom den
särskilda tro, hvarmed hvar och en
för sig tror, att synderna varda
honom förlåtna. Ty denna artikel
är den förnämsta, hvarom vi strida
med våra motståndare, hvilkens
kännedom vi ock anse vara högst
nödig för alla kristna människor.
Och som det kan synas vara här
ofvan nog taladt härom uti
artikeln om rättfärdiggörelsen, vilja
vi nu vara desto kortare. Ty
läran om bättringen och
rättfärdiggörelsen äro sådana artiklar, som
äro ganska nära förbundna med
hvarandra.
När våra motståndare tala om
tron och säga, att hon går före
bättringen, förstå de icke den tro,
som rättfärdigar, utan den,
hvarmed man i allmänhet tror, att en
Gud är till, och att straff och
plågor äro de ogudaktiga föresatta
m. m. Men förutom denna tro
så fordra vi, att hvar och en för
sig skall tro, att synderna varda
honom förlåtna. Om denna
särskilda tro strida vi och sätta
densamma emot den mening och lära,
som befaller, att man skall
förtrösta icke på Kristi löfte utan på
ångern, bekännelsen och
tillfyllestgörelsen till följd af deras egen
värdighet. Denna särskilda tro
följer så på förskräckelserna, att
hon dem öfvervinner och gör
samvetet lugnt och tillfredsställdt.
Denna tro tillägna vi det, att hon
rättfärdigar och pånyttföder, då
hon ifrån förskräckelserna friar
och förlossar, samt föder frid,
glädje och ett nytt lif uti hjärtat.
Denna tro försvara vi och säga,
att hon är i sanning nödvändig till
syndernas förlåtelse, och därföre
sätta vi henne ibland bättringens
delar. Icke heller lär Kristi för-
samling annorlunda, ehuru våra
vedersakare säga däremot.
Först fråga vi här våra
motståndare, om det är en del af
bättringen eller icke, att man undfår
aflösningen? Om de nu skilja
henne från skriftermålet eller
syndabekännelsen, såsom de äro
mycket fina i sina distinktioner, så se
vi icke, hvartill skriftermålet eller
syndabekännelsen gagnar förutan
aflösningen. Om de ock icke skilja
aflösningens undfående ifrån
syndabekännelsen, så måste de
nödvändigt hålla före, att tron är en
del af bättringen, förty aflösningen
undfås icke utan genom tron. Och
att aflösningen icke undfås utan
genom tron, det kan af Paulus
bevisas, som lär i Rom. 4, att
löftet icke kan omfattas utan
genom tron *. Nu är ju aflösningen
ett löfte om syndernas förlåtelse,
därföre fordrar den nödvändigt
tron; ej heller se vi, huru den kan
sägas undfå aflösningen, som
densamma sig icke tillägnar. Och
hvad är det annat att icke
tillägna sig eller tro aflösningens
ord, än att beskylla Gud för lögn?
Om hjärtat tviflar, så menar det,
alt allt är ovisst och fåfängt hvad
: Gud har lofvat; därföre står det
skrifvet uti 1 Joh. 5: »Den där icke
tror Gud, han gör honom till en
ljugare; ty han trodde icke det
vittnesbörd, som Gud vittnade om
sin Son" **.
För det andra anse vi, att våra
motståndare själfva bekänna, att
syndernas förlåtelse är antingen
en del af bättringen eller dess
ändamål eller, att vi efter deras
sätt må tala, det mål, hvartill man
egentligen syftar. Därföre lägges
det, hvarigenom syndernas
förlåtelse undfås och anammas, rätte-
• Rom. 4: 16. " 1 Joh. 5: 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
