Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - V. Om bättringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Bek. Ap. el. Försv. V. Om bättringen. 154
med förmörka trons lära; såsom
detta: »Bättringen är det, att man
de begångna eller framfarna
synder begråter och ej vidare begår
de synder, som man måste
begråta;» så ock: »Bättringen är en
sörjandes hämnd, som straffar hos
sig själf det han sörjer sig hafva
begått». Uti dessa meningar talas
icke det ringaste om tron, ja, icke
uti skolorna en gång, där sådana
uttydas och förklaras, tillägges
eller nämnes något om tron.
Därföre hafva vi, på det trons lära
desto mera måtte synas och
kunnig varda, räknat denna bland
bättringens delar. Ty att de uttryck,
som fordra ångern eller goda
gärningar och tala intet om den
rättfärdiggörande tron, äro mycket
farliga, vittnar nogsamt själfva
erfarenheten. Man kunde ock billigt
fordra större försiktighet och
förstånd hos dem, hvilka hopsamlat
och sammanflickat sina
mångfaldiga sentensböcker och dekretaler.
Ty emedan fäderna tala än om
den ena, än om den andra delen
af bättringen, och icke om en
allenast utan om bägge, det är, om
ångern och tron, så hade ock
varit nödigt och nyttigt att dem bägge
utaf deras skrifter utdraga och
förena.
Ty Tertullianus talar förträffligt
om tron, prisande i synnerhet den
gudomliga ed, om hvilken profeten
talar, då han säger: »Sä sant, som
jag lefver, säger Herren, jag har
ingen lust till den ogudaktiges död,
titan att den ogudaktige omvänder
sig ifrån sitt väsende och lefver» *;
ty emedan Gud svär därpå, att
han icke vill syndarens död, så
visar han ju därmed, att tron
erfordras, på det att vi må tro
honom, som svär, och vara vissa
därpå, att han oss af nåd
synderna förlåter. De gudomliga
nådelöftena böra i och för sig själfva
hafva ett stort anseende och
trovärdighet hos oss. Nu är ju detta
löfte jämväl med ed bekräftadt;
hvarföre, om någon icke tror för
visso, att synderna varda honom
förlåtna, så nekar han, att Gud
har svurit hvad sant är, och ingen
grufligare försmädelse emot Gud,
än en sådan, kan någonsin
upp-tänkas. Ty så säger Tertullianus:
»Han lockar oss genom belöning
till saligheten, ja ock med en dyr
ed, sägande: så sant, som jag
lefver, hvarmed han vill, att vi
honom tro skola. Och sälla och
lycksaliga äro de, för hvilkas skull
Gud svär; men osälla och
olycksaliga äro vi, om vi icke tro Gud,
[ som sålunda svurit har.» Här böra
1 vi ock veta, att denna tro bör
vara viss därpå, att Gud förlåter
oss våra synder af nåd för Kristi
i skull, för sitt löftes skull och icke
för våra gärningar, ånger,
synda-j bekännelse eller tillfyllestgörelse.
Ty om tron grundar sig på dessa
gärningar, så varder hon strax
oviss, förty det bäfvande samvetet
ser, att dessa gärningar ovärdiga
äro. Därföre talar Ambrosius
ef-tertänkligt om bättringen, då han
säger: »Fördenskull måste vi tro,
så väl att vi böra göra bättring,
som ock, att nåden varder oss
tillägnad och gifven; dock att vi
förvänta nåden såsom af tron,
hvilken nåd tron liksom af en
handskrift undfår.» Och vidare: »Tron
är det, som öfverskyler och
betäcker våra synder». Således
finner man ju hos fäderna sådana
uttryck, som icke allenast tala om
ångern øch gärningarna utan
jämväl om tron. Men våra motstån-
* Hesek. 33: 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
