Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VII. Om sakramenternas antal och bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 Bek. Ap. el. Försv. VII. Om sakramenternas antal o. bruk.
ett sakrament, bör han dock
åtskilja det ifrån de förra
sakramenterna, som egentligen äro nya
testamentets tecken och insegel och
äro vittnesbörd om Guds nåd och
syndernas förlåtelse. Om nu
äktenskapet skall för den orsakens
skull hafva namn af ett
sakrament, att det är af Gud befalldt,
så kunna ock andra stånd eller
ämbeten, som af Gud befallda äro,
i lika måtto kallas sakramenter,
såsom öfverhetsståndet och flera.
Slutligen, om alla ting skola
räknas för sakramenter, som äro af
Gud befallda, och åt hvilka löften
tillagda äro, hvarföre lägga vi icke
till dem bönen, som visserligen i
så fall kunde kallas ett sakrament?
Ty den har både Guds befallning
och ganska många löften för sig.
Och när den blifver satt ibland
sakramenterna, liksom uti ett
högre rum, lockar och bjuder den
människorna snarare till att bedja.
Man kunde ock häribiand räkna
allmosorna, ja, ock bedröfvelser
och anfäktningar, hvilka jämväl
äro tecken, hvilka Gud sina löften
tillagt. Men vi lämna detta; ty
ingen förståndig man lär mycket
tvista om sakramenternas antal
eller namn, allenast de ting
bibehållna varda, som hafva Guds
befallning och löften.
Det är mera nödvändigt att rätt
förstå, huru man skall bruka
sakramenterna. Här fördöma vi hela
hopen af de skolastiska lärare,
som lära, att sakramenterna till
följd af deras blotta yttre bruk
medföra nåden åt alla dem, som
icke själfva sätta något hinder
däremot, änskönt ingen god
rörelse är i hjärtat hos den, som
dem brukar. Detta är uttryckligen
en sådan mening, som "judarne
hafva; nämligen att hålla före, att
vi genom blotta verket eller den
utvärtes ceremonien rättfärdigade
varda förutan någon god rörelse
uti hjärtat, det är, förutan tron.
Dock varder denna ogudaktiga
och skadliga mening med stor
myndighet uti hela det påfviska
väldet lärd och förkunnad. Men
Paulus ropar däremot och nekar,
att Abraham är rättfärdigad
vorden genom omskärelsen *, utan att
omskärelsen var allenast ett
tecken, föresatt till att öfva tron.
Alltså lära vi, att uti
sakramenternas bruk bör tron vara
tillstädes, som tager sin tillflykt till Guds
nådelöften och undfår de
utlofvade ting, som där uti sakramentet
tillbjudna varda.
Och detta är ganska visst, fast
och oryggligt; ty löftet är ju
onyttigt och fåfängt, så framt det icke
med tron omlättadt varder. Men
sakramenterna äro nådelöftets
tecken och insegel, därföre bör tron
tillkomma uti sakramenternas
nyttjande. Till exempel om någon
vill bruka Herrens nattvard, må
han den sålunda bruka, att emedan
det är nya testamentets sakrament,
såsom Kristus klarligen betygar,
så skall man fäst lita därpå, att
de uti nya testamentet utlofvade
ting tillbjudas, nämligen syndernas
förlåtelse. Och denna bör man
med tron omfatta, upprätta det
förskräckta samvetet och veta, att
dessa vittnesbörd icke äro falska
eller bedrägliga utan så vissa, som
om Gud skulle med ett nytt
underverk af himmelen lofva, att
han vill förlåta synderna. Men
hvartill skulle ock sådana
underverk och löften gagna honom, som
icke tror? Och vi tala här om
den särskilda tro, som tror det
* Rom 4: 10. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
