Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VIII. Om människostadgarna i församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183 Bel?.. Ap. el. Försv. VIII. Om människostadgarna uti för saml.
Ty Skriften befaller icke, att all
egendom skall vara gemensam;
utan när tio Guds buds lag säger:
du skall icke stjäla, sä gör den
strax en åtskillnad emellan hvars
och ens gods och ägodelar och
befaller, att hvar och en må sitt
behålla och besitta. Wiclef var
alldeles ursinnig, som nekade det
för prästerna vara lofligt att hafva
eller besitta något som sitt eget.
Så äro ock oändliga stridigheter
om kontrakt, förbund och
afhandlingar, om hvilka man aldrig kan
tillfredsställa gudfruktiga
samveten, så framt de icke känna den
regeln, att det är tillåtet för en
kristen att bruka borgerliga lagar
och inrättningar. Denna regel
försvarar samvetena, emedan den lär,
att kontrakt och förbund äro så
vida inför Gud lofliga, om
öfverheten eller lagarna gilla dem.
Hela denna artikel om
öfverhets-ämbetet och världsliga lagar och
förordningar är så af de våra
upplyst och förklarad, att många
uppriktiga och redliga män, som
sysselsätta sig med statsstyrelsen och
andra viktiga förrättningar, hafva
intygat, att deras samveten genom
vår lära blifvit mycket lättade, då
de förut af munkarnes meningar
varit plågade och tviflat, om
evangelii lära tillät sådana världsliga
ämbeten och sysslor eller icke.
Detta hafva vi för den orsakens
skull anfört, på det jämväl de
främmande må förstå, att
öfverhets-ämbetens makt och myndighet
samt alla världsliga ordningars
anseende och värdighet icke
varder genom denna lära, som vi
följa och bekänna, förminskad eller
försvagad utan fastmera befästad,
hvilka sakers storhet tillförne
varit grufligen förmörkad genom
munkarnes orimliga meningar,
som långt högre skattade sin I
skrymtaktiga fattigdom och
ödmjukhet än det borgerliga och
husliga ståndet, ehuru likväl dessa
äro af Gud befallda, medan deras
platoniska egendomsgemenskap
icke har Guds befallning.
Den sjuttonde artikeln
antaga våra vedersakare utan något
förbehåll, hvaruti vi bekänna, att
Kristus varder på yttersta dagen
uppenbarligen kommande och skall
då uppväcka alla döda och gifva
de trogna och gudfruktiga det eviga
lifvet och den eviga glädjen, men
de ogudaktiga skall han fördöma,
att de med djäflarne utan ända
må plågade varda.
Den adertonde artikeln om
den fria viljan antaga äfven våra
motståndare, ehuruväl de tillägga
några bevis därför, som icke så
särdeles höra till saken. De föra
ock däröfver ett högt språk, att man
icke med pelagianerna bör alltför
mycket tillägna den fria viljan,
icke heller med manikeerna
fråntaga den. Detta är allt väl sagdt;
men hvad är för en åtskillnad
emellan pelagianerna och våra
motståndare, när de bägge mena,
att människorna kunna förutan den
Helige Ande älska Gud och hålla
hans bud, quod ad substantiam
actuum, det är, att de kunna
genom sina naturliga krafter förutan
den Helige Ande göra de
gärningar, hvarmed de Guds nåd och
rättfärdiggörelsen förtjäna. Ack,
huru många orimligheter och
villfarelser följa icke af dessa
pela-gianska meningar, hvilka dock uti
deras skolor med stor myndighet
framställda varda. Dessa
vederlägger Augustinus, följande Paulus,
med stor ifver, hvars mening vi
tillförne uti artikeln om
rättfärdiggörelsen hafva anfört. Icke
heller betaga vi den mänskliga viljan
dess frihet. Den mänskliga viljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
