Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - IX. Om helgonens dyrkan och åkallan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Bek. Ap. el. Försv. IX. Om helgonens dyrkan och åkallan.
vara nödvändig. De åberopa
Cy-prianus, att han har anhållit hos
Cornelius1, medan denne lefde, det
han måtte efter sin hädanfärd
bedja för bröderna. Af detta
exempel vilja de bevisa de dödas
åkallan. De åberopa ock det, som
Hieronymus skrifvit emot
Vigi-lantius2; uti denna strid, säga de,
har Hieronymus för ett tusende
och ett hundrade år sedan
öfver-vunnit Vigilantius. Sålunda
triumfera våra motståndare, liksom
de redan hade segern; och det
stackars folket ser icke, att hos
Hieronymus i hans skrift mot
Vigilantius finnes icke den ringaste
bokstaf om helgonens åkallan. Han
talar om helgonens hedrande och
icke om deras åkallan. Så hafva
icke heller de öfriga gamla
lärarne före Gregorius talat något om
helgonens åkallan; så att denna
helgonens åkallan i den mening,
som nu våra motståndare därom
lära, nämligen att helgonens
förtjänster varda andra tillägnade,
har sannerligen icke det ringaste
vittnesbörd hos de gamla fäderna.
Vår bekännelse förkastar icke
helgonens hedrande; ty här är en
treggehanda slags heder, som man
icke bör förkasta. Den första är
tacksägelsen; ty vi böra tacka Gud,
som har visat exempel af sin nåd
och barmhärtighet uti helgonen,
i det han gifvit tillkänna, att han
vill göra människorna saliga,
såsom ock att han har gifvit
trogna lärare eller andra gåfvor
åt församlingen. Och som dessa
gåfvor äro ganska stora, så böra
de ock prisas och berömmas; ja,
själfva helgonen böra ock
berömmas, som troget hafva brukat dessa
gåfvor, såsom Kristus berömmer
de trogna tjänarne uti evangelium*,
" Matt, 25: 21. ** Rom. 5: 20. *** Zach. 1: 12. † 2 Mack. 15: 14.
som med deras herres goda väl
handlat hade. Den andra
vörd-nadsbetygelsen är vår tros
stadfästelse; ty när vi höra, att Petri
förnekelse blef honom förlåten, då
uppmuntras ock vi att desto mera
tro, att nåden visserligen
öfver-flödar öfver synden**. Den tredje
slags hedern är efterfölj elsen, först
uti tron och sedan öfriga dygder,
hvilka hvar och en efter sin
kallelse bör efterfölja. Detta helgonens
sannskyldiga hedrande fordra icke
motståndarne utan strida allenast
för deras åkallan, hvilken, om den
ock icke skulle hafva någon fara
med sig, dock icke är nödig.
Dessutom medgifva vi ock det.
att änglarna bedja för oss; ty det
finnes ett vittnesbörd därom, Zach.
1, hvarest ängelen beder: »Herre
Zebaoth, huru länge vill du dä
icke förbarma dig öfver
Jerusalem»***. Och ehuruväl vi om
helgonen tillstå, att såsom de
gud-fruktiga bedja för församlingen i
allmänhet, bedja ock de i Herren
afsomnade för församlingen i
allmänhet; så hafva vi dock icke
något vittnesbörd uti den heliga
skrift om de döda, att de bedja
för någon, förutom den dröm, som
är tagen af Mackabeernas andra
bok†.
Men låt vara, att helgonen bedja
för församlingen, så följer dock
icke däraf, att de skola åkallas
och tillbedjas. Vår bekännelse
säger allenast det, att Skriften lär
ingenstädes, att man skall åkalla
helgonen eller begära af dem
någon hjälp. Och emedan hvarken
någon befallning, löfte eller
exempel kan af den heliga skrift
framvisas om helgonens åkallan, så
följer däraf, att samvetet icke kan
hafva någon visshet om denna åkal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
