Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - IX. Om helgonens dyrkan och åkallan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189 Bek. Ap. el. Försv. IX. Om helgonens dyrkan och åkallan.
lan. Och emedan bönen bör ske
af tron, huru veta vi då, att Gud
gillar denna åkallan? Hvaraf veta
vi utan Skriftens vittnesbörd, att
helgonen förstå hvar och en
människas böner? Somliga tillägna
alldeles helgonen en gudomlighet,
som skulle de kunna se oss in i
hjärtat och veta alla våra hemliga
tankar. De tala mycket om deras
kunskap, som de skulle hafva om
morgonen eller ock om aftonen;
utan tvifvel emedan de äro ovissa,
antingen de höra dem om
morgonen eller aftonen. Detta
uppdikta de, icke att därmed hedra
helgonen, utan på det de må
försvara sina gudstjänster, hvarpå
de samla sig stora penningar. Våra
motståndare hafva intet som de
kunna anföra mot detta skäl,
nämligen att emedan denna åkallan icke
har något vittnesbörd för sig ur
Guds ord, så kan man icke påstå,
att helgonen förstå vår åkallan, eller
om de ändtligen skulle den förstå,
att Gud har behag till densamma.
Därföre borde icke våra
motståndare tvinga oss till något, som
ovisst är, förty en bön utan tro
är ingen bön. Hvad det angår,
att de beropa sig uppå
församlingens exempel, så är det klart, att
denna plägsed är ny uti
församlingen; ty änskönt man uti de
gamla bönerna nämner något om
helgonen, så åkallar man dem icke,
ehuruväl denna nya åkallan uti
församlingen är mycket olik den
åkallan, som sker till hvart och
ett helgon särskildt.
Vidare fordra våra motståndare
icke allenast, att man skall dyrka
helgonen medelst deras åkallande,
utan de säga ock, att helgonens
förtjänster komma andra till godo,
och göra så af helgonen icke alle-1
nast förebedjare utan ock medlare |
* Joh. 16: 23.
och försonare. Och detta bör man
ingalunda tåla. Ty i så måtto
tillägnas alldeles helgonen den heder,
som Kristus allena tillkommer.
Ty de göra dem till medlare och
försonare, och änskönt de göra en
åtskillnad emellan
förebedjande-medlare och återlösnings-medlare,
så göra de dock helgonen
verk-! ligen till återlösnings-medlare. Och
det säga de jämväl utan något
vittnesbörd af den heliga skrift,
nämligen att de äro
förebedjande-medlare, hvilket, man må
besmycka och bemantla det huru man
I vill, dock förmörkar Kristi
ämbete, och man öfverflyttar därmed
den förtröstan uppå helgonen, som
j tillkommer Kristus. Ty dessa
människor föregifva, att Kristus är en
sträng domare, men att helgonen
äro lättare att blidka, och förtrösta
så mera på helgonens
barmhärtighet än på Kristi nåd och
barmhärtighet och gå således ifrån
Kristus och taga sin tillflykt till
helgonen och göra dem sålunda i
själfva verket till återlösningsmedlare.
Fördenskull vilja vi visa, att de
uppenbarligen göra helgonen icke
allenast till förebedjare utan ock
till försonare, det är
återlösnings-medlare. Vi hafva här ännu icke
talat om den okunniga mängdens
missbruk häraf; vi tala ännu om
lärarnes meningar; om det öfriga
kunna jämväl de oförfarna döma.
Till en medlare fordras dessa
två vilkor: först bör man hafva
om densamme vittnesbörd af Guds
heliga ord, hvaraf vi för visso må
veta, att Gud vill af nåd förbarma
sig öfver och bönhöra dem, som
honom genom denna försoning
eller medlare åkalla. Ett sådant
löfte hafva vi om Kristus: »Allt
det I bedjen Fadren i mitt namn,
skall han gifva eder»*. Om hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
