Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XI. Om prästernas äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Bek. Ap. el. Försv. ■ XI. Om prästernas äktenskap. 200
ordnings sknll begynte icke
allenast jorden strax i begynnelsen
att bära gräs och örter, utan åkrar
och ängar varda därmed årligen
beklädda, så länge denna naturen
varar. Därföre, såsom jordens
natur icke kan förändras genom
människolagar, alltså kan icke
heller människans natur förändras
genom lotten eller människolag
förutan Guds synnerliga verk.
För det andra. Och emedan
denna skapelse eller gudomliga
ordning uti människan är en
naturlig lag, därföre hafva de
lag-farne rätt och visligen sagt, att
mans och kvinnas
sammanfogande hör till den naturliga lagen.
Men emedan den naturliga lagen
är oföränderlig, så följer
nödvändigt, att den rätt man har att gifta
sig står fast och orygglig. Ty där
icke naturen förändras, där måste
ock den Guds ordning fast blifva,
hvilken Gud nedlagt uti naturen,
och kan icke medelst
människolagar upphäfvas. Det är
fördenskull löjligt, hvad våra
motståndare fåfängligt nog påstå, nämligen
att äktenskapet var i begynnelsen
befalldt men icke nu. Detta är
liksom de ville säga: de
människor, som fordom blefvo födda till
världen, de hafva då bragt själfva
könet med sig, men nu medbringa
de det icke. Fordom hafva de
bragt den naturliga lagen med
sig, då de föddes till världen, nu
medbringa de den icke. Ingen
konstnär skulle kunna något
konstigare påfinna eller upptänka än
dessa dåraktigheter, upptänkta för
att utplåna den naturliga lagen.
Det vare fördenskull uti denna sak
fast och oryggligt, hvad så väl
Skriften lär, som den lagfarne
visligen har sagt, nämligen att
mans och kvinnas
sammanfogande hör till den naturliga lagen.
Nu är ju den naturliga lagen
visserligen en gudomlig lag, förty
den är en ordning, hvilken Gud
själf uti naturen inplantat. Och
som denna lag icke kan förändras
förutan Guds synnerliga verk, så
måste ock den rätt man har till
att ingå äktenskap fast och
orygglig blifva; förty den naturliga
begärelsen eller åstundan, som det
ena könet har till det andra, är
en Guds ordning uti själfva
naturen och är fördenskull en lag
eller rätt; ty hvarföre skulle Gud
eljest hafva skapat bägge könen
hvar för sig? Och vi tala här,
såsom tillförne sagdt är, icke om
den onda begärelsen, som är synd,
utan om den åtrå eller åstundan,
som eljest kallas den naturliga
kärleken, hvilken genom den
onda begärelsen icke är borttagen
ifrån naturen utan mera
upptändes, att den nu snarare behöfver
hjälp och bot, så att äktenskapet
är nu icke allenast nödigt för
människosläktets förökande utan
ock såsom ett medel, hjälp och
bot emot den onda begärelsen.
Detta är så klart och fast, att
det ingalunda kan omkullkastadt
varda.
För det tredje, säger Paulus:
»till att undfly boleri, hafve livar
och en sin hustru och hvar och
en sin man» *. Detta är nu en
uttrycklig befallning, som angår
hvar och en, som icke är bekväm
att lefva ogift. Våra motståndare
yrka, att man måtte visa dem
något bud eller befallning, som
befaller prästerna taga sig hustrur,
liksom prästerna icke vore
människor. Men vi hålla före, att allt
hvad vi sagt om människornas
■ 1 Kor. 7: 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
