Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Hvad offer är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv. XII. Om mässan.
221
utom det enda och sannskyldiga
Kristi dödsoffer. Denna galna
mening omkullkastar alldeles Kristi
lidandes förtjänst samt trons
rättfärdighet och fördärfvar både
gamla och nya testamentets lära,
sätter ock i stället för Kristus andra
medlare och försonare, nämligen
de påfviska mässpräster och
munkar, som dagligen sälja sina olfer
och mässor uti templen.
Därföre, om någon således vill
bevisa, att det i nya testamentet
bör vara en öfverstepräst, som
skall offra för synderna, så bör
det allenast medgifvas och förstås
om Kristus, såsom hela episteln
till hebreerna sådant vidare
stadfäster och bekräftar. Det vore
ock alldeles att förordna andra
medlare utom Kristus, om vi
fordrade någon annan
tillfyllestgörelse, som bör ske lör andras
synder och försona Gud förutan Kristi
död. Vidare såsom nya
testamentets prästadöme är andens
ämbete, såsom Paulus lär, 2 Korint.
3: 6, därföre har icke något
annat offer utan allenast det enda
offret Kristi död, som andra
tillägnas, för andra tillfvllestgjort och
synderna afplanat och försonat.
Och har nu detta andens ämbete
inga sådana offer, som de levitiska
offren voro, som genom blotta
begåendet kunna andra tillägnas;
utan det tillbjuder andra
evangelium och sakramenterna,, att de
därigenom må undfå tron och: den
Helige Ande, som dödar synden
och gör dem åjer lefvande; förty
andens ämbete strider älldéles
emot gärningarnas förtjänst på
grund af blotta görandet. Ty det
är andens ämbete, hvarigenom
den Helige Ande är verkande uti
våra hjärtan, hvarföre han har ett
sådant ämbete, som gagnar andra
då, när han är verkande uti dem,
när han dem pånyttföder och
lef-vandegör. Och det sker icke
förmedelst en annans verks eller
gärnings tillägnande åt andra
genom det blott yttre görandet.
Nu hafva vi visat orsaken,
hvarföre mässan icke rättfärdigar af
dess blotta begående, ej heller, för
andra hållen, förtjänar dem
syndernas förlåtelse, förty bäggedera
strider emot trons rättfärdighet.
Ty det är omöjligt, att syndernas
förlåtelse kan en vederfaras, och
att syndens och dödens
förskräckelser kunna öfvervinnas
förmedelst något verk eller något ting
utan genom tron på Kristus efter
det, som Paulus säger: »Medan
vi nu rättfärdiga vordna äro af
tron, hafva vi frid med Glid» *.
Vi hafva ock dessutom bevisat,
att de Skriftens språk, som emot
oss anföras, ingalunda försvara
motståndarnes ogudaktiga mening
och lära om mässans eller
gärningarnas förtjänst i följd af blott
det yttre görandet. Och det kunna
alla uppriktiga och redliga män.
hvarhelst de äro i världen, lätt
finna; hvarföre ock Tomas
villfarelse är alldeles att förkasta,
som har skrifvit och sagt, att
Herrens lekamen är en gång
uppoffrad på korset för arfsynden;
men bör dock dagligen offras på
altaret för de dagliga synderna
och bristerna, på det församlingen
däruti må hafva ett offer,
hvarigenom hon kan sig dagligen med
Gud försona. Så äro ock de
öfriga allmänna villfarelserna att
förkasta, såsom att mässan af dess
blotta begående förskaffar honom
Guds nåd, som förrättar
densamma, ja, att mässan, hållen för an-
• Rom. 5: 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
