Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Hvad offer är - Hvad fäderna lärde om offret - Om sakramentets bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Bek. Ap. el. Försv.
XII. Om mässan.
dra, jämväl de ogudaktiga, som
icke sätta något hinder i vägen,
förtjänar dem syndernas förlåtelse,
ja, ock skuldens och straffets
förlåtelse. Allt detta är falskt och
ogudaktigt, nyligen af olärda
munkar uppdiktadt och förmörkar
Kristi lidandes ära samt trons
rättfärdighet.
Och utaf dessa villfarelser äro
otaliga andra uppkomna, såsom
det, huru mycket mässorna gälla,
när de hållas för många på en
gång, och huru mycket de gälla,
när hvar mässa för hvar person
enskildt varder hållen. Sofisterna
hafva för sig uppsatt
förtjänsternas grader eller värden, såsom
guldsmederna hafva bestämda
vikter till att väga guld och silfver
med. Sedan sälja de mässan för
penningar såsom en skatt,
hvarigenom man skall kunna få allt
hvad man åstundar och begär, till
köpmän, att deras handel må vara
lycklig, till jägare, att deras jakt
och djurfångst må dem lyckas och
så i oändlighet. Ändtligen hålla
de ock mässan för de döda och
söka att förlossa själarna utur
skärselden medelst sakramentets
tillämpande, ehuru mässan icke
en gång gagnar dem, som
lefvande äro, så framt de icke tro.
Och våra motståndare kunna icke
anföra ens den ringaste bokstaf
ur den heliga skrift till försvar
för dessa dikter och påfund, hvilka
de uti församlingen med stor
myndighet lära. Icke heller hafva de
något vittnesbörd därom, hvarken
af den gamla församlingen eller
af de gamla fäderna.
Hvad fäderna hafva tänkt om
offret.
Som vi nu förklarat de
Skriftens språk, hvilka motståndarne
hafva anfört emot oss, så vilja vi
ock korteligen svara dem på de
vittnesbörd, hvilka de tagit at
kyrkofäderna. Vi veta väl, att
fäderna hafva kallat mässan ett
offer, men så är dock icke deras
mening, att mässan genom blotta
begåendet förtjänar Guds nåd
eller, för andra hållen, förvärfvar
dem syndernas, skuldens och
straffets tiilgifvande. Hvar läser man
sådana vederstyggliga ord hos
fäderna? De betyga ju
uppenbarligen, att de tala allenast om
tacksägelsen, och därföre kalla de den
ett tacksägelseoffer. Vi hafva ock
tillförne sagt, att
tacksägelseoffret icke förtjänar försoningen, utan
att det sker af dem, som redan
äro försonade, liksom kors och
anfäktningar icke förtjäna
försoningen utan äro då
tacksägelse-offer, när de som försonade äro,
desamma tåligt lida och draga.
Och detta svar i allmänhet på
fädernas språk försvarar oss
tillräckligt emot våra motståndare.
Ty det är visst, att motståndarnes
påfund om mässans, offrens eller
gärningarnas förtjänst af blotta
görandet finnas ingenstädes hos
de gamla fäderna; och på det hela
denna sak måtte desto klarare
blifva, så vilja ock vi tala något
om sakramentets bruk, det vi för
visso veta, att det
öfverensstämmer så väl med den heliga skrifts
som de gamla fädernas
vittnesbörd.
Om sakramentets bruk och om
offret.
Några förvetna människor
föregifva, att Herrens nattvard är
instiftad för tvenne orsakers skull.
Först, att den skall vara ett
kännetecken och vittnesbörd om ens
stånd, såsom en viss form på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
