Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XIII. Om klosterlöften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■234
Bek. Ap. el. Försv. XIII. Om klosterlöften.
försmädelse, som läses hos
Thomas, att munkväsendet är att akta
lika med döpelsen. Det är ett
grufligt raseri att göra en
människostadga, som hvarken har Guds
befallning eller löfte, lika med
Kristi instiftade ordning, som
både har Guds befallning och löfte
och innehåller nådens och det
eviga lifvets förbund.
För det andra, så äro
hörsamhet och lydnad, en själftagen
fattigdom och kyskhet eller cælibat,
så framt det eljest är obesmittadt,
icke annat än adiaphora,
villkorliga och fria öfningar, hvaruti
hvarken synd eller rättfärdighet sökas
må; därföre kunna de heliga bruka
dem utan synd, såsom Bernhardus,
Franciscus och andra gudfruktiga
män desamma brukat. Och dessa
hafva brukat dem för lekamlig
nyttas skull, att de skulle vara
desto färdigare och skickligare
till att lära och till andra gudliga
plikters uppfyllande; icke därför
att själfva gärningarna äro i sig
själfva sådana gudstjänster, som
rättfärdiga eller förtjäna det eviga
lifvet. Ändtligen äro de ock af
den art, hvarom Paulus talar, då
han säger: »Lekamlig öfning är
föga till nytta» *. Det är ock
troligt, att uti somliga kloster ännu
finnas några fromma och
uppriktiga män, som predikoämbetet
förrätta, som flitigt läsa och studera
samt bruka sådana regler och
stadgar förutan skrymteri, så att
de icke hålla munklefvernet för
någon särdeles helighet. Men att
mena, att sådana stadgar, verk
och gärningar äro gudstjänster,
för hvilkas skull de må för Gud
rättfärdiga räknas, och genom
hvilka de må förtjäna det eviga
lifvet, det strider tvärt emot evan-
gelium om trons rättfärdighet,
hvilket lär, att för Kristi skull
varder oss rättfärdigheten och del
eviga lifvet friskänkt. Det strider
ock emot Kristi språk, där han
säger: »De tjäna mig fåfängt,
lärande den lärdom, som är
människobud»**. Det strider ock emot
denna Pauli mening: »Allt det icke
går af tron, det är synd» ***. Och
huru kunna de säga, att de äro
sådana gudstjänster, som äro Gud
behagliga, eller sådana, som Gud
gillar såsom en rättfärdighet för
sig, ehuru de hafva intet
vittnesbörd af Guds heliga ord?
Häraf kan man nu åter se, hvilka
oförskämda skrymtare våra
motståndare äro. De lära icke
allenast, att dessa iakttaganden äro
rättfärdigande gudstjänster, utan
säga ock därjämte, att de äro
fullkomligare gudstjänster, det är
sådana, som mera förtjäna
syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen än andra lefnadskall i världen.
Och härunder inbegripas många
falska och skadliga meningar och
villfarelser; ty de berömma sig
hålla ej allenast prcecepta, Guds
bud och befallningar, utan ock de
så kallade consilia, de höga råd,
hvilka evangelium skall hafva
fö-reskrifvit dem. Vidare äro de så
frikostiga människor, att, enär de
drömma, att de äro så rika på
helighet och förtjänster, att de
hafva öfverloppsgärningar, sälja
de dem åt andra. Allt detta är
fullt af idel fariseiskt skrymteri
och fåfänglighet. Ty det är
visserligen den största ogudaktighet
att mena, det de kunna så
fullkomligt göra tio Guds bud till
fyllest, att de hafva förtjänster till
öfverlopps, emedan dessa budord
anklaga alla heliga människor: »Du
* 1 Tim. 4: 8. ** Matt. 15: 9. *** Rom. 14: 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
