Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Andra delen - 4:de artikeln. Om påfvedömet - Tredje delen - I. Om synden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schmalk. art. III. 1. Om synden.
259
medgifva oss icke den minsta prick
i dessa artiklar. Därföre böra vi
därom vara försäkrade samt
varnade och beväpnade med det fasta
hopp, att vår Herre Kristus har
gjort anfall på sin motståndare,
hvilken han skall förfölja och
ne-derlägga med sin ande och
tillkommelse. Amen.
Ty vid mötet komma vi icke
att stå inför kejsaren eller
världslig öfverhet, såsom skedde i
Augsburg (hvarest kejsaren lät utgå
ett ganska nådigt påbud Och ville,
att saken med godo och i stillhet
skulle afhandlas),utan vi måste där
stå för påfven och djäfvulen själf,
som intet vill höra utan alldeles
ohördt fördöma, mörda och till
afguderi våldsamt tvinga. Därföre
måste vi icke här kyssa hans
fötter eller säga: du är min nådige
herre, utan som ängelen hos
Zacharias sade till djäfvulen: Herren
nüpse dig, satan.
Tredje delen af artiklarna.
(~)m följande artiklar må vi
handla med lärda och
förståndiga män eller emellan oss
själfva. Påfven och hans rike bryr
sig litet om dem; ty samvete
gäller hos dem alls intet, utan
penningar, ära, heder och välde går där
framför allt.
I. Om synden.
Här måste vi bekänna det
Paulus betygar, Rom. 5, att synden
har tagit sin begynnelse och
inkommit i världen af den ena
människan Adam, genom hvilkens
olydnad alla människor äro
vordna syndare samt döden och
djäfvulen undergifna. Detta kailas
arfsynd eller hufvudsynd.
Denna synds frukter äro sedan
onda gärningar, som i tio Guds
bud äro förbjudna, såsom
misströstan, otro, falsk tro, afguderi,
gudsfruktans uteblifvande, falsk
inbillning eller förmätenhet,
förtviflan, blindhet eller förblindelse
eller i korthet, att icke känna eller
akta Gud, sedan att ljuga,
missbruka Guds namn, svärja falskt,
icke bedja, icke åkalla, att förakta
eller försumma Guds ord, vara
föräldrarna olydig, dräpa, lefva i
okyskhet, stjäla, bedraga m. m.
Denna arfsynd är ett så djupt
och fasansfullt naturens fördärf,
att den af ingen människas
förnuft kan begripas utan måste af
Skriftens uppenbarelse känd och
trodd varda. Ps. 51:7; Rom. 5:12;
2 Moseb. 33: 3; 1 Mos. 3:7.
Fördenskull äro de skolastiska lärarnes
satser idel villfarelser och mörker
emot denna artikel, i t}’ de lära.
Att människans naturliga
krafter hafva efter Adams fall alldeles
förblifvit oförändrade och
ofördärf-vade, och att människan af
naturen har ett rätt förstånd och en
god vilja, såsom filosoferna lära.
Att människan har en fri vilja
att göra det goda och låta det
onda samt tvärt om att
försumma det goda och göra det onda.
Att människan förmår af
naturliga krafter göra och hålla alla
Guds bud.
Att hon af naturliga krafter
förmår att älska Gud öfver allting
och sin nästa såsom sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
