Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - I. Om synden - II. Om lagen - III. Om bot och bättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 Schmalk. artik. III. 2. Om lagen. 3. Om bot o. bättring.
Att, om människan gör så
mycket, som i hennes makt står, så
skänker Gud henne visserligen
sin nåd.
Att, när en människa vill begå
altarets sakrament, då icke
behöfves ett fromt uppsåt att göra godt,
utan att det är nog, om hon icke
har ett ondt uppsåt till att synda;
så god skall man veta, att naturen
är och sakramentet så kraftigt.
Att det icke af Skriften kan
bevisas, att den Helige Ande och
hans nåd nödvändigt fordras till
goda gärningar.
Sådana och många dylika
villfarelser hafva uppkommit af
oför-stånd och okunnighet om synden
samt om vår frälsare Kristus, och
äro dessa i sanning idel hedniska
lärosatser, hvilka vi icke kunna
lida. Ty om den läran vore rätt,
så är Kristus fåfängt död, emedan
då ingen synd och bräcklighet
funnes i människan, för hvilken
han dö måste; eller skulle man
säga, att han vore död allena för
kroppen och icke för själen,
alldenstund hon föregifves vara
alldeles helbregda och kroppen
allena vara döden undergifven.
II. Om lagen.
Vi hålla före, att lagen är af
Gud gifven, först på det synden
måtte hindras genom hotelser och
fruktan för straff samt genom löfte
och tillsägelse om nåd och
välgärningar; men allt detta har icke
velat lyckas för ondskans skull,
hvilken synden har verkat i
människan. Ty en del äro däraf blifna
värre, nämligen de som hata lagen
därföre, att han förbjuder det, som
de gärna vilja göra, och befaller
dem det, som är svårt att hålla;
hvarföre de, om de icke genom
straff afhållas, göra mera emot’
lagen än tillförne. Och sådana äro
onda, tygellösa och säkra
människor, som bedrifva det ondt är,
så ofta dem lägenhet och tillfälle
gifves.
Andra varda åter förmätna och
slagna med blindhet och äro
intagna af en högmodig inbillning,
att de hålla och kunna hålla lagen
af egna krafter, såsom litet
tillförne är sagdt om de skolastiska
lärarne. Häraf uppkomma
skrymtare och de som själfva inbilla
sig vara rättfärdiga eller
skenheliga.
Men lagens förnämsta ämbete
och kraft är, att den upptäcker
arfsynden och alla dess frukter
samt visar människan, huru
grufligt hennes natur är fallen och
alldeles i grund fördärfvad, så att
lagen måste säga henne, att
människan icke äger eller aktar på
Gud och tillbeder främmande
gudar, hvilket människan tillförne
och utan lagen icke hade trott.
På detta sätt varder hon förskräckt,
förödmjukad, försagd, förtviflar om
sig själf, längtar med ängslan efter
hjälp och vet icke, hvart hon skall
taga sin tillflykt, begynner att
vredgas på Gud och af otålighet
knorra. Detta är, som Paulus säger,
Rom. 4: 15:» Lagen kommer vrede
åstad», och Rom. 5: 20: Lagen är
inkommen, att synden skidle
öfverflöd a».
III. Om bot och bättring.
Detta lagens ämbete behålles i
nya testamentet och drifves så,
som Paulus gör, Rom 1, där han
säger: »Guds vrede af himmelen
varder uppenbar öfver alla
människors ogudaktighet»; och kap. 3:
12: »Alla hafva afvikit;
allesamman äro onyttiga vordna; ingen
är som godt gör, icke till en».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
