Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - III. Om bot och bättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Schmalk. art. III. 3. Om bot och bättring. 262
äro inga synder efter deras
mening), onda ord och onda
gärningar, hvilka den fria viljan hade
kunnat underlåta.
Och till sådan bot lägga de tre
delar, ångern, syndabekännelsen
och tillfyllestgörelsen, med den
förtröstan och tillsägelse, att om
människan rätt ångrar synden och
bekänner den och tillfyllestgör
därför, så har hon därmed
förtjänt förlåtelse och betalt synden
inför Gud. Således föres
människan i sin bättring till förtröstan
på egna verk och gärningar.
Däraf äro de orden komna, som
hafva varit brukade på
predikstolarna, när man föreläste folket den
allmänna aflösningen: »Unna mig,
o Gud, så länge lefva, till dess
jag tillfyllestgjort för mina synder
och bättrat mitt lefverne».
Här taltes alls intet om Kristus
och tron, utan man satte all tanke
och allt hopp på egna gärningar,
att sj-nderna medelst dem måtte
inför Gud utplånas. Och
fördenskull hafva vi blifvit offerpräster
och munkar, att vi själfva skulle
göra synden motstånd.
Hvad ångern vidkommer,
emedan ingen kan hafva alla sina
synder i minne, synnerligen dem, som
man hela året igenom har begått,
så tillflickade de det tillägget, att
om en fördold synd till äfventyrs
fölle någon i minnet, så skulle man
med fullkomlig ånger densamma
begråta och bekänna o. s. v.
Emellertid öfverlät man en sådan
människa till Guds nåd.
Och emedan ingen visste, huru
stor den ånger skulle vara, som
inför Gud kunde göra till fyllest,
så sade de, att hvilken som icke
kunde hafva contritio, ånger, han
borde åtminstone hafva attritio,
ett aggande öfver synden, hvilket
jag må kalla en half ånger eller
en begynnelse till ånger. Dessa
ord hafva de själfva icke förstått
och förstå dem ännu lika litet som
jag. Och ett sådant aggande vardt
räknadt för en sann ånger, när
man gick till skrift och aflösning.
Sade någon, att han icke kunde
hafva ånger och sorg öfver sina
synder (såsom det kunde ske i
oloflig kärlek och hämdgirighet
m. m.), så frågade de, om han icke
önskade och gärna ville sörja
däröfver? Sade han då ja (ty ho ville
här säga nej utom själfva
djäfvulen), så upptogo de det för ånger
och förläto honom synderna för
detta hans goda verk, hvilket de
hedrade med namn af ånger. Här
anförde de Bernhards exempel
m. m.
Men vi se, huru det blinda
förnuftet famlar och stapplar i
gudomliga saker och söker tröst i
I egna verk och gärningar efter sitt
| tycke, alldeles förgätande Kristus
och tron. Men om själfva saken
skärskådas, så är sådan ånger en
själfgjord och diktad tanke eller
inbillning af egna krafter utan tro
och utan Kristi kunskap. Och
under en slik ånger skulle den arme
syndaren, om han tänkt på sin
brånad eller hämdgirighet, hellre
hafva velat le än gråta, med
undantag af dem, som blifvit rörda
af lagens dunderslag eller af
djäfvulen blifvit plågade med någon
bedröfvelsens anda. Dessa, säger
jag, undantagna, har denna ånger
varit idel skrymteri och har icke
dödat syndens lustar; ty
människorna hade bort ångra sig men
hade hellre syndat mera, om det
stått dem fritt.
Skriftermålet anställdes sålunda,
att folket befalldes uppräkna alla
sina synder (hvilket omöjligen lå
ter sig göra), och var detta en
svår plåga. Den, som nu förgätit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
