Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - III. Om bot och bättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schmalk. art. III. 3. Bön om tålamod.
’263
några synder, blef så till vida
aflöst vid skriftermålet, att om de
åter fölle honom i minnet, så skulle
han dem sedan bekänna.
Fördenskull har ingen kunnat veta, om
han någonsin till fyllest, rent och
rätt har gjort sitt skriftermål,
eller när samma skriftermål skulle
hafva ett slut. Icke dess mindre
hänvisades dock folket till sina
egna gärningar och framställdes
för dem en sådan tröst, att ju
renare, friare och mera
öppenhjärtig bekännelsen var, och ju mera
man därvid blygdes och skämdes
inför prästen, ju bättre gjorde man
till fyllest för synden, och genom
sådan ödmjukhet förvärfvade man
för visso och med rätta Guds nåd.
Här nämndes alls intet om
Kristus och tron, icke heller
förklarades aflösningens kraft för
honom, som biktade sig, utan hans
tröst bestod däruti, att han med
blygd och skam uppräknade
synderna. Men ingen kan förtälja,
hvad elände, plåga samt bedrägeri
och afguderi sådant skriftermål
har åstadkommit.
Tillfyllestgörelsen är ännu långt
vidlyftigare; ty ingen kunde veta,
huru mycket han borde göra för
en enda synd, än mindre för alla.
Härvid brukade de den konsten,
att de pålade en ringa
tillfyllestgörelse, den man ock lätt kunde
hålla, såsom att fem gånger läsa
Herrens bön, Fader vår, en dag
fasta m. m. Med det öfriga, som
sades återstå af bättringen,
förvistes man till skärselden.
Häraf uppkom ock en stor
jämmer och nöd; ty somliga fruktade,
att de i evighet icke skulle slippa
utur skärselden, emedan efter de
gamla påfviska reglerna sju års
bot var pålagd för en dödlig synd.
Och dock var förtröstan alltid
ställd på vår tillfyllestgörelses
verk, ja, om tillfyllestgörelsen
hade kunnat vara fullkomlig, så
hade man satt hela sin förtröstan
på densamma och hade icke
behöft Kristus och tron. Men sådan
tillfyllestgörelse var omöjlig; ty
om någon i hundrade år hade
gjort bot på det sättet, så skulle
han ändå icke varit viss om sin
bättrings tillräcklighet,
fullkomlighet och slut. Detta var att alltid
göra bot men aldrig hinna till. bot
och bättring.
För denna orsaks skull kom den
heliga stolen i Rom den arma
kyrkan till hjälp och uppdiktade
aflaten, hvarigenom försoningen
och tillfyllestgörelsen blef
eftergif-| ven och afskaffad, först styckevis
till sju år, hundrade o. s. v., och
delade ut den ibland kardinaler
och biskopar, så att somliga
kunde gifva hundrade års och
somliga hundrade dagars aflat. Men
att eftergifva hela
tillfyllestgörelsen, den makten behöll han för
sig allena.
När penningekassan på detta sätt
begynte ökas och marknaden med
påfvebrefven var vinstgifvande,
upptänkte han gyllenåret1,
jubelåret, som i sanning var guldbärande
år, hvilket han ville fira i Rom;
detsamma kallade han en tillgift
af all skuld och straff.
Fördenskull lupo ganska många dit, efter
hvar och en gärna ville blifva den
odrägliga bördan kvitt. Detta var
att uppgräfva och samla jordens
skatter. Strax fördubblade påfven
gyllenåren, hopande det ena på
det andra, och ju mera penningar
han slök uti sig, ju vidare
öppnade sig hans svalg.
Därföre utsände han de^sa år
genom sina legater här och där
i landskapen, till dess alla kyrkor
och hus blefvo fulla med gyllenår.
Ändtligen rusade han ock in i’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
