Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - Om påfvens makt och företräde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Schmalk. art. Om påfvens makt.
vallat sig herravälde utan har ock
såsom en tyrann upphäft sig
öfver alla konungar. Dock bör man
i denna sak icke så mycket klandra
själfva gärningen som afsky det,
att han förebär Kristi befallning
och missbrukar nycklarna till
världsligt välde samt binder
saligheten vid sådana ogudaktiga
och slemma meningar, när han
säger, att det är till saligheten
nödigt, att människorna tro, att
han enligt gudomlig lag äger ett
sådant välde. Emedan nu dessa
grufliga villfarelser alldeles
förmörka läran om tron och Kristi
rike, så bör man för ingen del
förtiga dem; ty utgången visar,
att de hafva tillfogat Kristi
församling stor skada och fördärf.
För det tredje måste man ock
tillägga följande. Äfven om
biskopen i ]Rom enligt gudomlig
rätt hade företrädet och
öfver-väldet, så är man dock de påfvar
ingen lydnad skyldig, som
försvara falsk gudstjänst, afguderi
och en sådan lära, som strider
emot evangelium. Ja, sådana
påfvar och ett sådant rike bör man
hålla såsom förbannade, hvilket
ock Paulus klarligen lär, Gal. 1:8:
»Otn en ängel af himmelen
annorlunda predikade evangelium
för eder, än vi predikat hafva,
han vare förbannad». Och i
Apostlagärn. 5: 29 står: »Man måste mer
lyda Gud än människor.»
Detsamma lära ock tydligt de
påfviska canones: att man icke skall
lyda en påfve, som är en kättare.
Öfversteprästen i gamla
testamentet hade sitt ämbete enligt
gudomlig lag, och likväl var man
icke pliktig att lyda
översteprästerna, när de handlade emot Guds
ord, såsom man finner, att
Jeremias och andra profeter
afsöndra-de sig ifrån dem. Sålunda afsön-
drade sig ock apostlarne ifrån
Caiphas och voro icke heller
pliktiga att lyda honom.
Nu är det ju klart, att de
romerska påfvarne med sina
anhängare försvara en falsk lära och
gudstjänst. Så finner man ock,
att antikrists kännemärken alldeles
träffa in på påfvens rike och dess
anhang. Ty när Paulus afmålar
antikrist för tessalonikerna, kallar
han honom,2Tess. 2:3: »Kristi
motståndare, som upphäfver sig
öfver allt det Gud eller gudstjänst
kallas, så att han sätter sig i
Guds tempel såsom en Gud.» Han
talar alltså om någon, som
regerar i församlingen, men icke om
världsliga konungar; och den
kallar han Kristi motståndare, efter
densamme skulle upptänka en lära,
som strider emot evangelium, samt
tillmäta sig en gudomlig myndighet.
Först och främst är det nu sant,
att påfven regerar i församlingen
och har under Sken af andligt
välde och ämbete upprättat sig
detta rike, i ty han förebär dessa
ord: »Jag skall gifva dig
himmelrikets nycklar». Vidare strider
ock påfvens lära på många sätt
emot evangelium, och påfven
tillmäter sig en gudomlig myndighet
i trefaldig måtto. Först däruti att
han tillvällar sig rätt att ändra
Kristi lära och den gudstjänst,
som af Gud själf är inrättad, och
vill i det stället, att hans lära och
gudstjänst skola hållas, såsom vore
de af Gud anbefallda. För det
andra däruti, att han tager sig
makt icke allenast att binda och
lösa i detta lifvet utan tillägnar
sig ock välde öfver själarna i det
tillkommande. För det tredje
däruti, att påfven icke vill ställa sig
under kyrkans eller någon annans
dom utan sätter sin myndighet
framför alla kristliga mötens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
