Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - Om påfvens makt och företräde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
Schmalk. art. Om påfvens makt.
därföre kan man dem icke dölja
och förtiga.
Sedan komma till dessa
villfarelser två stora synder: den första
är, att påfven med otillbörligt
tyranni och plågor hägnar och
försvarar sådana villfarelser; den
andra är, att han betager
församlingen domsrätten och låter icke
religionssakerna på ordentligt vis
afdömas. Ja, han påstår, att han
själf är mer än ett helt kristligt
möte, och att han kan
omintetgöra kristliga mötens beslut,
såsom de påfviska lagarna här och
där oförskämdt uttala. Men
mycket oförskämdare sådant hafva
påfvarne verkställt, såsom många
exempel intyga. I 9 Quest. 3
lyder påfviska lagen så: Ingen skall
döma den högsta stolen, ty
domaren dömes hvarken af
kejsaren, präster, konungar eller
menige man. Påfven utöfvar alltså
ett dubbelt tyranni, i det han både
försvarar sina villfarelser med
våld och mord, så ock förbjuder
rannsakning och dom. Och detta
senare skadar mycket mera än
allt hans våldsamma tyranni; ty
sedan församlingen icke äger makt
att döma, så kan ingen villolära
eller falsk gudstjänst utrotas, som
i så långliga tider fördärfva
oändligt många själar.
Fördenskull måste gudfruktiga
människor taga så stora
villfarelser i betänkande så ock det
tyranni, som öfvas i påfvedömet.
De måste ock veta för det första,
att man bör förkasta villfarelserna
och anamma den rätta läran för
Guds äras och själarnas
salighets skull.
Sedan måste de ock besinna,
huru grufligt stor synd det är att
underhjälpa ett otillbörligt våld
och tyranni, hvarigenom fromma
kristna varda afdagatagna, hvilkas
blod Gud utan tvifvel icke låter
ostraffadt varda.
Men i synnerhet åligger det
konungar och furstar såsom de
förnämsta medlemmarna af
församlingen att se henne till godo och
laga så, att villfarelserna må
afskaffas och de sårade samvetena
varda helade; såsom Gud i
synnerhet förmanar konungar, Ps.
2: 10: »Så låten nu undervisa eder,
I konungar, och låten tukta eder,
I domare på jorden». Ty härom
böra konungar förnämligast vara
bekymrade, att de på det högsta
befrämja Guds ära; därföre vore
det ju ganska otillbörligt, om de
skulle bruka sin makt och sitt
välde att underhälla afguderi och
andra otaliga synder samt så
jämmerligt mörda fromma kristna.
Och om än påfven vill hålla
möten och sammankomster; huru
kan dock församlingen varda
hul-pen, när påfven icke vill lida, att
man beslutar något, som strider
emot hans godtfinnande; eller när
han icke vill lillåta någon annan
än sina anhängare att döma, hvilka
genom grufliga eder och
förpliktelser äro förbundna att försvara
hans tyranni och ogudaktighet,
utan att han i någon sak Guds
ord undantagit.
Men alldenstund de domar, som
fällas på allmänna kristliga
möten, äro församlingens och icke
påfvens domar, sä tillhör det i
synnerhet konungar att inskränka
påfvarnes själfsvåld och laga så,
att församlingen icke betages makt
att döma och besluta efter Guds
ord. Och såsom alla andra kristna
böra straffa påfvens öfriga
villfarelser, så böra de ock straffa
påfven själf, när han undflyr och
hindrar den dom och rannsakning,
som församlingen rätteligen
anställer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
