Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Åttonde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större, katekes. 7:e budet.
347
och straffa. Då kan man på
lagligt och ordentligt vis komma så
vida, att ondskan antingen varder
dämpad eller de onda förbättrade.
Eljest, när någon illa beryktad
förtalas i alla vinklar och vrår, så
uppröres allenast orenligheten, ty
ingen förbättras däraf, och
ändtligen, när saken skall med vittne
bevisas, så nekar hvar för sig att
hafva sagt något. Därföre skulle
man allra rättast handla så med
alla baktalare, att de på det
svåraste finge umgälla sin ostyriga
tunga, så att de förlorade lusten
att vidare förtala, på det andra
däraf måtte blifva varnade att
af-vänja sin giftiga tunga. Om du
gjorde det för din nästas
förbättring eller af kärlek till sanningen,
så behöfde du icke drifva saken
med hemliga försmädelser, icke
heller sky dagen och ljuset.
Detta allt är nu sagdt om
hemliga synder. Men då synden är
alldeles uppenbar, så att både
domaren och hvar man vet af henne,
då kan du utan all synd fly hans
umgänge och låta honom fara,
såsom den där själf vill varda
utskämd. Ty hvar saken är klar
och för alla kunnig, där kan icke
vara något förtal icke heller orätt
dom eller falskt vittne; såsom då
vi nu straffa romerske påfven
såsom en antikrist för falsk lära,
hvilken han offentligen i utgifna
böcker har låtit utsprida och
utropa i hela världen till oändligt
många själars fördärf. Ty där
synden är uppenbar, bör hon ock
med rätta uppenbarligen straffas,
att hvar och en af exemplet må
varnas och taga sig för henne till
vara.
Sålunda hafva vi nu
hufvudinnehållet fif detta bud och en kort
förklaring, huru det i allmänhet
bör förstås, att ingen med tungans
oregerlighet skadar sin nästa, vare
sig vän eller ovän, icke heller talar
ondt om honom, ehvad det är sant
eller uppdiktadt, efter man icke
har någon befallning därtill och
det ej heller länder till vår nästas
nytta och uppbyggelse; utan man
bör så bruka sin tunga, att hon
länder alla till lika gagn och tjänst,
därigenom att man talar väl både
om alla i gemen samt hvar och
en i synnerhet, att man deras
synder och brister öfverskyler,
vänligen ursäktar och med sin egen
ära kärligen pryder. Och borde
vi låta oss bevekas härtill
förnämligast af den orsaken, som Kristus
låter oss själf förstå i evangelium,
hvarunder han ock velat såsom
uti ett sammandrag innefatta alla
buden, som vi böra iakttaga emot
nästan, sägande: »Allt det I viljen
människorna skola göra eder, det
gören I ock dem».
Ja, själfva naturen lär oss detta
på vår egen kropp, såsom Paulus,
1 Kor. 12:22, säger: »De kroppens
lemmar, som synas svagast vara,
äro oss mest äf nöden, och de vi
hälla blygeliga vara, dem lägga
vi mesta äran uppå, och de oss
snöpliga synas, dem pryda vi
all-ramest». Ingen betäcker ansiktet,
ögonen, näsan och munnen, icke
heller behöfver man skyla dem,
ty de hafva prydnad och ära nog
framför kroppens andra lemmar.
Men de bräckligaste, hvilka man
blyges låta se, dem betäcker man
med all flit, och därvid måste
händer, ögon och hela kroppen
hjälpa att skyla och täcka dem.
På samma sätt böra ock vi
människor handla oss emellan, att
hvad hos vår nästa är snöpligt
och bräckligt, det skola vi noga
öfverskyla och af all förmåga
hjälpa till att försvara hans heder samt
vara honom behjälpliga, att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
