Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Åttonde budet - Nionde och tionde buden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
l
Luthers större katekes. 9:e och 10:e buden.
namn och goda rykte må tillväxa,
och tvärt om med flit afvärja, hvad
som kan lända honom till blygd
och vanära. Och i synnerhet är
det en härlig och ädel dygd att
allt, som man hör talas om sin
nästa (så framt det icke är
uppenbara laster och odygder), till det
bästa uttyda eller ursäkta emot
giftiga tungor, som endast beflita
sig därom att, hvar de kunna
uppfiska och uppleta något, som hos
deras nästa är straffvärdt, uttyda
sådant till det allra värsta eller
förvända det på illfundigt sätt,
såsom i synnerhet plägar ske med
Guds ord och dess lärare.
Alltså innefattas i detta bud
många goda verk och gärningar,
hvilka högligen behaga Gud samt
föra en rik välsignelse och
mycket godt med sig, om allenast den
blinda världen och de falska
skenheliga ville erkänna sådant. Ty
det är ingenting hos hela
människan, som kan åstadkomma mera
godt eller komma mera ondt till
väga, så i andliga som världsliga
saker, än tungan, ändock hon är
den minsta och svagaste af alla
lemmar.
Nionde och tionde buden.
Du skall icke hafva lust till din
nästas hus.
Du skall icke begära din nästas
hustru, ej heller hans tjänare
eller tjänarinna, ej heller hans oxe,
ej heller hans åsna, ej heller något
hvad honom tillhör.
Dessa två bud äro i synnerhet j
gifna åt judarne, ehuruväl de ock \
till någon del angå oss. Ty de
uttyda och förstå dem icke om
okyskhet och tjufveri, hvilka i förra
buden äro tillräckligt förbjudna.
De mente ock, att de hållit alla
de andra buden, när de i utvärtes ’
måtto gjorde hvad som var
be-falldt eller icke gjorde det som
var förbjudet. Fördenskull har
Gud lagt dessa båda till de förra
buden, att man ock skulle veta
det vara synd att begära sin nästas
hustru och gods eller på något
sätt stå efter dem, och det i
synnerhet emedan enligt den judiska
ordningen drängar och pi«or icke
voro så fria som nu, att de kunde
tjäna för lön hos hvilken de ville
och så länge dem behagade, utan
de voro med sin kropp och hvad de
ägde sin husbondes lifegna trälar
såsom boskap och annan
egendom. Därjämte hade hvar och en
man öfver sin hustru den makten,
att han genom skiljobref kunde
släppa henne ifrån sig och taga
en annan. Nu hade de sins emellan
att frukta, när någon gärna ville
hafva en annans hustru, att han
af något skulle taga sig orsak
både till att öfvergifva sin och på
något sätt under falskt sken
bekomma den andres hustru. Detta
hölls nu hos judarne för ingen
synd eller skam, icke mera än
man hos oss nu för tiden handlar
med legofolk, när en husbonde
gifver sin piga eller dräng afsked
eller den ene på hvarjehanda sätt
tager den andres tjänare bort.
Därföre hafva de nu, säger jag,
så förklarat dessa bud och det
med rätta (ehuruväl de äfven
innebära något mera och högre),
att ingen skulle låta komma i sin
tanke och håg att stå efter det en
annan tillhörde, nämligen hustru,
husfolk, hus och hem, åker, äng
och boskap, fastän det under
något fagert sken kunde låta sig
göra, ehuru till nästans skada. Ty
uti sjunde budet är den synden
tillförne förbjuden att rifva till sig
en annans gods och med våld
förhålla det, hvartill man icke har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
