Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
Luthers större katekes. 4:e hufvudsty eket.
kan stödja mig och värdera detta
högt, icke för någon min
värdighets utan för själfva budets skull.
Sålunda äfven här; allt hvad och
för hvad vi helst bedja Gud, det
skall anses såsom af Gud fordradt
och honom till lydnad gjordt, och
bör man tänka sålunda: För min
skull gäller bönen intet, emedan
jag är en syndare, men icke dess
mindre skall den hos Gud gälla,
efter han har befallt mig bedja.
Sålunda skall hvar och en, ehvad
det vara må, som han tänker att
vinna genom bönen, alltid komma
till Gud af hörsamhet för detta bud.
Därföre bedja och förmana vi
alla människor genom Jesus
Krisstus på det flitigaste, att man
lägger detta på hjärtat, så att vi icke
på något sätt förakta våra böner,
såsom vore de af intet värde. Ty
således äro människorna hittills i
den ondes namn lärda och
undervisade, att ingen har något
bekymrat sig härom utan menat det
vara öfver nog, om bönen allenast
skedde; ville Gud densamma höra
eller icke, därom var man icke
mycket angelägen. Men detta är
att ringa och alls intet akta bön
och åkallan eller att tala i vädret,
därföre har ock bönen varit utan
frukt och nytta. Ty vi låta oss
förbryllas och afskräckas genom
sådana tankar: Jag är icke helig
och värdig nog, "men vore jag så
from och helig i mitt lefverne som
Petrus och Paulus, så skulle jag
gärna bedja. Bort med sådana
tankar! Ty samma bud, som
befallde Paulus att bedja, förpliktar
ock oss att bedja, och är det
andra budet gifvet så väl för min
som för hans skull, så att han har
icke att berömma sig af något
heligare och bättre bud än jag.
Därföre måste du säga så:
Mina böner, som jag beder till Gud,
äro icke sämre, oheligare eller
Gud mindre behagliga, än Pauli
och de allraheligastes böner
hafva varit; ty jag vill gärna låta
dem vara heligare till personen
men icke i anseende till budet.
Ty jag är viss därpå, att Gud
ingalunda ser till bönen för
personens skull utan för sitt ord och
den lydnad man bevisar honom.
Ty på samma bud, hvarpå alla
heliga hafva grundat sin bön,
grundar jag ock min; därjämte beder
jag just detsamma, som de alla
bedja eller hafva bedit.
Detta vare nu det första och
nödvändigaste stycket af denna
förmaning, att all vår bön skall
grunda sig på den lydnad vi äro
Gud skyldiga utan något afseende
på vår person, antingen vi äro
fromma eller syndare, värdiga
eller ovärdiga. Och vi böra veta,
att Gud ingalunda vill tåla, att
man skämtar härmed, utan att
han skall hårdeligen straffa oss,
om vi finnas tröga och försumliga
i bönen, så väl som han plägar
straffa all annan ohörsamhet.
Sedan böra vi ock veta, att han icke
vill låta våra böner fåfängt och
fruktlöst utgjutas; ty om han icke
ville höra dig, hade han aldrig så
strängeligen befallt dig, att du
skulle bedja.
Det andra, som än mera borde
beveka oss till bönen, är det, att
Gud jämväl har lagt till bönen ett
löfte och försäkrat, att han för
visso skall gifva oss, hvad vi bedja
honom om; såsom den 50:de
psalmen härom vittnar: «Åkalla mig
i nöden, så vill jag hjälpa dig".
Och Kristus säger hos Matt. 7:
«Bedjen och eder skall varda
gif-veU m. m. «Ty den som beder,
han får". Utaf dessa löften
borde ju våra hjärtan uppväckas och
upptändas att med lust och kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
