Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. Herrens bön.
367
lek åkalla och bedja Gud; emedan
han i sitt ord betygar, att våra
böner högeligen behaga honom,
och att han vill höra dem, på det
vi själfva icke må förakta dem
eller slå dem i vädret och med
ovisshet bedja.
Sådant kan du fördenskull
före-hålla honom och säga: Jag
kommer till dig, käre himmelske
Fader, att bedja, icke af eget behag
eller egen värdighet utan på ditt
bud och löfte, hvilka icke kunna
ljuga för mig eller fela. Hvilken,
som nu icke tror ett sådant löfte,
skall åter veta, att han retar Gud
till vrede, såsom den där på det
högsta vanhedrar och beskyller
honom för osanning.
Förutom detta skulle vi ock låta
oss lockas och dragas till bönen
däraf, att Gud jämte sitt bud och
löfte förekommer oss, ställer för
oss både ord och sätt att bedja
och lägger oss, så till sägandes,
i munnen, huru och hvad vi skola
bedja, på det vi må se, huru
hjärtligt han tager sig an vår nöd, och
ingalunda tvifla därpå, att våra
böner äro honom behagliga och
af honom visserligen varda hörda.
Därföre öfvergår sannerligen
denna bön, som Herren själf
föreskrif-vit oss, alla andra böner, som vi
själfva kunde upptänka. Ty med
dem skulle samvetet alltid stå i
tvifvelsmål och säga: Jag har väl
bedit, men jag vet icke, huru det
behagat Gud, eller om jag har
träffat det rätta måttet och sättet
att bedja. Därföre kan på jorden
ingen ädlare bön finnas än denna,
emedan hon har så härliga
vittnesbörd, att hon hjärtligen
behagar Gud, för hvilken vi icke borde
tillbyta oss all världens rikedomar.
ra, hon är ock därföre med
bestämda ord föreskrifven, att vi
må se och betänka vår nöd, hvil-1
ken skall tvinga och drifva oss
att bedja utan återvändo. Ty den
som vill bedja han måste
nödvändigt förebringa, föredraga och
nämna något, som han begär; om
detta icke sker, så kan det icke
kallas en bön.
Därföre hafva vi ock med rätta
förkastat alla munkars och
mässeprästers böner, hvilka göra sig
"stor möda både dag och natt att
vråla och mumla; men emellertid
har ingen af dem tänkt att bedja
om det ringaste ting; och om
alla kyrkor med hela den olärda
munksvärmen sammanfördes på
ett ställe, kunde de icke annat än
bekänna, att de aldrig af hjärtat
hafva bedit Gud, ja, icke ens om
en droppe vin. Ty hvarken har
någon af dem, bevekt af lydnad
emot Gud eller lockad af
förtröstan på hans löfte, ej heller med
afseende på någon nöd föresatt sig
att bedja, utan man har härom
icke tänkt annat (äfven när
sådana böner blifvit som bäst
frammumlade) än att göra ett godt verk,
hvarmed man måtte betala Gud
sin dagliga skyldighet, liksom man
icke ville få något af honom utan
allenast gifva honom.
Men där bönen skall vara rätt,
är det nödvändigt, att hon sker
med allvar, så att man känner sin
nöd, af hvilken man tvingas och
drifves att ropa och åkalla. Och
således sker slutligen, att bönen,
såsom det bör vara, går af sig
själf, så att ingen undervisning
behöfves, huru man skall bereda
sig till bönen eller få sin andakt.
Men den nöd, som åligger både
oss och andra, och som bör vara
oss om hjärtat, skall du tillräckligt
finna i den bön, som Kristus lärt oss,
hvilken ock skall tjäna oss därtill,
att vi af henne ofta blifva påminta
om vår nöd, på det vi icke må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
