Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön - Första bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. 4:e hufvudstycket.
369
hvart och ett är så stort, att det
borde drifva oss att bedja i hela
vårt lif.
Första bönen.
Helgadt varde ditt namn.
Detta är något dunkelt sagdt
och icke nog tydligt uttryckt, ty
på vårt modersmål skulle vi så
säga: Himmelske Fader, hjälp,
att allena ditt namn må heligt
varda. Hvad är då meningen med
denna bön, att Guds namn må
heligt varda? Månne det icke förut
är heligt? Svar: Jo, det är alltid
heligt till sitt väsende, men till
bruket ibland oss är det icke
heligt. Ty Guds namn är oss gifvet,
emedan vi äro Kristna vordna och
döpta, att vi kallas Guds barn och
hafva sakramenterna, genom
hvilka vi blifva förenade med honom,
så att allt hvad Gud har, det
gifver han oss att bruka och nyttja.
Här ålägges oss nu en mycket
nödvändig sak, 0111 hvilken vi
mest skola vara bekymrade, att
Guds namn må hafva sin ära, att
det hålles heligt och i vördnad
såsom vår endaste och största
skatt, och att vi såsom fromma
barn bedja vår himmelske Fader,
att hans namn, som eljest i
himmelen är öfver allt heligt, må
jämväl på jorden ibland oss och i
hela världen heligt vara och
förblifva.
Men huru helgas hans namn
eller huru blifver det ibland oss
heligt? Svar, att jag må uttrycka
mig på det tydligaste, som ske
kan: när både vår lära och lefnad
är gudlig och kristlig. Ty
emedan vi i denna bön kalla Gud vår
Fader, så äro vi ju pliktiga att
uti allt så skicka och ställa oss,
såsom fromma barn ägnar, att vi
Luth. Kyrkans Bekännelseskrifter.
icke må vara honom till vanära
utan till pris och heder.
Nu varder Guds namn antingen
med ord eller gärningar af oss
ohelgadt och vanvördadt (ty allt
hvad vi på jorden göra innefattas
antingen under ord eller gärning).
Och det sker för det första, när
man under sken af Guds namn
predikar, lär och talar det, som
är falskt och villfarande, hvaraf
människorna varda förförda, så att
hans namn måste pryda och
smycka lögnen, att hon så mycket
snarare må emottagas. Detta är nu
den största vanära, som på ett
ganska otillbörligt sätt tillfogas
Guds allraheligaste namn. Vidare
vanhelgas det, så ofta man
skänd-ligen missbrukar Guds namn med
svärjande, bannande och trollande
m. m.; för det andra med
uppenbara laster och synder i lefvernet,
när de, som kallas kristna och
Guds tolk, äro bolare, drinkare,
giriga, afundsfulla, baktalare och
1’örsmädare. Här måste åter Guds
ärofulla namn för vår skull varda
försmädadt och vanvördadt. Ty
såsom det för en lekamlig fader
är skam och vanheder att hafva
en elak och vanartig son, som
både med ord och gärningar
öfverträder faderns bud och gör sig
namnkunnig genom laster, så att
fadern för hans skull måste
skämmas och föraktas; alltså länder
det ock till Guds vanära, om vi,
som äro nämnda efter hans namn
och af honom hafva undfått
allehanda godt, annorlunda lära, tala
och lefva, än fromma och
himmelska barn anstår, så att Gud
måste höra, att man säger om oss,
att vi måste icke vara Guds utat
den ondes barn.
Sålunda ser du klarligen, att vi
i detta stycke bedja äfven
detsamma, som Gud i det andra budet
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
