Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Fjärde delen. Om dopet - Om barndopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38b Luthers större kateke. •s. 4:e hufvudstycket.
sin stadiga och manliga ålder,
utbrister slutligen en sådan
myckenhet af synder och laster, att
det blifver ju längre, ju argare.
Därföre följer den gamla
människan obehindradt sin natur, om
denna icke genom döpelsens kraft
varder dämpad och styrd.
Däremot, då människorna blifvit
kristna, aftager hon och förminskas
dagligdags, till dess hon blir
alldeles underkufvad; och detta är
att rätteligen nedsänkas i
döpelsen och åter dagligen uppkomma.
Sålunda är detta utvärtes tecken
oss till den ändan föresatt, att
det icke allenast skall vara
kraftigt och verkande utan också något
betyda. Hvar nu tron är lefvande
och fruktbringande, där har
dopet icke allenast blotta betydelsen
med sig utan ock de verk, som
döda köttets gärningar. Men om
tron är borta, linnes allenast kvar
ett kraftlöst tecken.
Af detta ser du klarligen, att
dopet både med sin kraft och
betydelse jämväl innefattar i sig det
tredje så kallade sakramentet,
nämligen bot och bättring, söm
egentligen intet annat är än en
döpelse eller dess bruk och
öfning. Ty hvad är bot och
bättring annat än att frimodigt och
med allvar angripa den gamla
människan samt underkufva dess
lustar och begärelser och begynna
ett nytt lefverne? Fördenskull, när
du bellitar dig om bot och
bättring, så håller du dig vid
döpelsen, hvilken icke allenast betyder
det nya letvernet utan ock verkar,
uppväcker och till öfning drifver
ett sådant nytt lif. Ty därföre
gifves dem, som döpas, både nåd,
ande och kraft att underkufva den
gamla människan, så att den nva
må framkomma och varda stark.
Därföre blifver dopet alltid ho-
ståndande, och om än någon af
synder öfverrumplad affölie
därifrån, så hafva vi dock alltid en
fri tillgång därtill genom
sannskyldig bot och bättring, hvarmed
vi åter må underkufva den gamla
människan. Men att ånyo döpas
med vatten är icke nödigt. Ty
om vi än hundrade gånger läte
oss begjutas med vatten, så är
det dock icke mera än ett dop,
men dess verkan och betydelse
varar och förblifver framgent.
Alltså är bot och bättring intet
annat än en fri tillgång och
återgång till dopet, att man åter igen
begifver sig till att öfva det, som
förr var begynt men sedan af
försummelse blifvit eftersatt.
Detta säger jag därföre, att man
icke må lälla på den tanken, uti
hvilken vi varit ganska länge, att
döpelsen är förbi, så att vi icke
mera kunna bruka densamma,
sedan vi åter igen fallit i synd.
Orsaken därtill har varit, att vi icke
hafva betraktat dopet annat än
till dess utvärtes verk, som en
gång är skedt och alldeles
fullbordadt. Detta har ock kommit
däraf, att S:t Hieronymus skrifvit
sålunda: »Bot och bättring är den
andra båten, på hvilken vi skola
fara öfver denna världens haf,
sedan själfva skeppet är
sönderslaget, uti hvilket vi stiga att
öfverföras, när vi ingå i
kristenheten». Men med dessa orden har
Hieronymus förtagit oss döpelsens
rätta bruk, att den icke mera kan
vara oss nyttig. Därföre har han
ingalunda rätt lärt, ty icke
sönderslås skeppet, emedan dopet, som
vi förr sagt, är en Guds ordning
och instiftelse och icke vårt eget
verk. Men det händer ofta, att
vi snafva och falla ur skeppet;
när därföre någon faller ur, så
beflite han sig att åter simma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
