Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Fjärde delen. Om dopet - Om barndopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Luthers större katekes. 4:e hufvudsty eket.
Gud en gång har stiftat och sagt,
det tillåter han icke att ändras
och omstörtas af människor. Men
svärmandarne äro så alldeles
förblindade, att de icke kunna se
Guds bud och ord; därföre
betrakta de dopet och öfverheten
såsom vattnet i ån och grytan
eller ock som en annan
människa, och efter de icke kunna se
någon tro eller lydnad, så måste
både döpelsen och öfverheten vara
för dem såsom intet. Här
gömmer sig en hemlig och upprorisk
djäfvul, som gärna stötte kronan
af öfverheten, för att den sedan
måtte trampas under fötterna, allt
Guds verk och ordning
tillintetgöras och i grund förstöras.
Därföre måste vi flitigt vaka och taga
på oss allt Guds harnesk, att vi
icke låta oss dragas och afsöndras
ifrån Guds ord, icke heller tro,
att dopet är ett blott och bart
tecken, såsom dessa svärmandar
drömma och pladdra.
Slutligen bör man ej heller
förbigå eller lämna obekant, livad
sådan döpelse betyder, och
hvarföre Gud har med sådana
utvärtes tecken och åtbörder instiftat
detta sakrament, hvarigenom vi
allra först intagas uti de kristnas
gemenskap? Den utvärtes
gärningen och åtbörden är, att de, som
döpas, blifva nedsänkta i vattnet,
därmed öfversköljas och, sålunda
neddoppade, åter igen uppdragas.
Dessa tvenne ting, att nedsänkas
i vatten och åter igen uppkomma,
betyda döpelsens kraft och verk,
som intet annat är än den gamle
Adams dödande och sedan den
nya människans uppståndelse,
hvilka bägge i hela vår lifstid böra
vara i en oupphörlig öfning, så
att en kristens lefverne är intet
annat än ett dagligt dop, som väl
en gång är begynt men alltid af
oss bör öfvas. Ty det måste
nödvändigt så ske, att den gamle
Adams syndaorenlighet efter hand
alltid utrensas och aftvås, på det
den nya människan må
framkomma i sin renhet. Men hvad är då
den gamla människan? Hon är ju
det, som vi hafva oss medfödt
ifrån vår förste fader Adam
såsom ett arf, nämligen att vi äro
benägna till vrede, illvilliga,
af-undsfulla, okyska, öfverflödiga,
giriga, lättjefulla, högfärdiga,
otrogna, korteligen sagdt, af allehanda
synder och laster besmittade, så
att i oss bor af naturen intet godt.
När vi nu genom dopet äro
försatta i Kristi rike, så böra vi
dagligen aftaga i dessa synder och
laster, så att vi allt framgent blifva
mildare, blidare, saktmodigare,
tåligare och alltid aftaga uti otro,
girighet, hat, afund, högmod och
I slika synder.
j Detta är dopets rätta bruk ibland
de kristna, som betecknas genom
vattnets bad. Men där ett sådant
dopets bruk icke äger rum, utan
tygeln gifves den gamle Adam,
så att han dagligen varder osty
rigare, det är ickc att öfva och
bruka dopet utan att emotsträfva
och försaka detsamma. Ty de,
som äro utom Kristus, kunna icke
annat än dagligen vansläktas och
förvärras, såsom man säger uti
ett allmänt och sant ordspråk:
Alltid argare, ju längre, ju värre.
Den som förra året begynte något
högfärdas och snålas, han blifver
strax andra året mycket
högfärdigare och girigare, så att synd
och last tilltaga sålunda allt ifrån
barndomen mer och mer hos en
slik människa. Ett spädt barn har
väl inga synnerliga odygder, men
i ungdomsåren låter det besmitta
sig med skörlefnad, otukt och
omåttlighet, och när det kommit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
