Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Första delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 Konkordieformeln. I. 1. Om arfsynden.
Negativa.
Förkastelse af de falska meningar, som
strida emot ofvan anförda
hälsosamma lära.
Vi förkasta fördenskull och
fördöma den läran, hvarmed man
föregifver, att arfsynden är
allenast en skuld utaf en annans brott,
förutan något vår naturs fördärf
på oss öfverflyttad.
Likaledes att de onda lustarna
icke skola vara synd utan några
naturen medskapade väsentliga
egenskaper, eller att förberörda
fel eller stora skada icke är synd,
för hvilkens skull människan utan
att vara inympad i Kristus är ett
vredens barn.
Vi förkasta också detpelagianiska
kätteriet, hvarmed man föregifver,
att människans natur är efter fallet
ofördärfvad och i synnerhet i
andliga ting förblifvit god och ren i
sina naturliga krafter.
Likaledes att arfsynden skall
vara ett utvärtes lyte, ringa och
nästan af mgen vikt, eller en
påstänkt fläck, under hvilken
naturen icke dess mindre har
behållit sina goda krafter jämväl uti
andliga saker.
Likaledes, att arfsynden skall
allenast vara ett utvärtes ting, som
väl hindrar människans goda och
andliga krafter men likväl icke
beröfvar eller borttager dem,
liksom då magneten bestrykes med
hvitlökssaft, afhändes honom
därmed icke hans naturliga kraft att
draga åt sig järn utan allenast
förhindras; eller att arfsynden är
något sådant, hvilket lätt kan
af-strykas såsom en fläck från
ansiktet eller en färg från en vägg.
Så ock, att människans natur
och väsende icke skall vara
alldeles fördärfvad, utan att ännu
något godt är kvar uti henne
jämväl uti andliga saker,
nämligen möjlighet, skicklighet, förmåga
eller kralter att i andliga saker
något godt begynna, verka eller
medverka.
Däremot förkasta vi äfven
ma-nicheernas falska lära, när det
säges, att arfsynden skall vara
något väsentligt eller själfständigt
ting, af satan ingjutet i naturen
och med den sammanblandadt,
liksom då vin blandas med
förgift.
Likaså, att icke den naturliga
människan utan något annat och
främmande uti människan syndar,
för hvilken orsaks skull icke
naturen utan allenast arfsynden, som
är uti naturen, blifver anklagad.
Vi förkasta och fördöma
desslikes såsom en manicheisk
villfarelse, när det läres, att arfsynden
skall egentligen och utan all åt
skillnad vara den fördärfvade män-’
niskans substans, natur och
väsende, sålunda att emellan den
fördärfvade naturen, såsom hon
uti sig själf betraktas efter fallet,
och arfsynden icke skall vara
någon åtskillnad, ej heller att någon
åtskillnad kan tänkas, eller att
åtminstone denna synd icke kan
med tanken skiljas från naturen.
D:r Luther kallar väl denna
arfsynd natursynd, personsynd och
väsentlig synd, dock icke för den
orsaks skull, liksom människans
natur, person och väsende utan
någon åtskillnad vore själfva
arfsynden, utan han talar på detta
sätt därföre, att man med sådana
ordasätt dess bättre må förstå
åtskillnaden emellan arfsynden, som
är inrotad i människans natur, och
andra synder, som kallas
verksynder.
Ty arfsynden är icke någon
öfverträdelse, som bedrifves med
gärningen, utan är på det djupaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
