Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Första delen - II. Om den fria viljan - III. Om trons rättfärdighet för Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. I. 3. Om trons rättfärdight i. 408
det är rörelse och verkande, gör af
motsträfviga och ovilliga
människor villiga, såsom ock, att en
pånyttfödd människas vilja är efter
omvändelsen uti bättringens
dagliga öfning icke fåfäng utan
medverkar i alla den Helige Andes
verk, som han uträttar genom oss.
Likaledes hvad Luther skrifvit,
att människans vilja uti
omvändelsen förhåller sig puré passive (det
är, att hon alls intet gör), bör man
rätteligen och väl upptaga,
nämligen i anseende till Guds nåd uti
de nya rörelsernas uppväckande,
d. v. s. det bör förstås därom, när
Guds ande genom ordets hörande
eller de heliga sakramenternas
bruk rör människans vilja och
verkar omvändelsen och nya födelsen
i människan. Ty sä snart den
Helige Ande har verkat och
uträttat detta och genom sin blotta
gudomliga kraft och verkan
förändrat och förnyat människans
vilja, då är i sanning denna
människans nya vilja ett Guds den
Helige Andes verktyg och
redskap, så att hon icke allenast
omfattar Guds nåd utan ock verkar
med den Helige Ande uti därpå
följande gärningar.
Sålunda finnas före människans
omvändelse allenast tvenne
verkande orsaker, som till
omvändelsen äro verksamma, nämligen den
Helige Ande och Guds ord,
hvilket är den Helige Andes verktyg,
hvarmed han åstadkommer
människans omvändelse. Detta ord
bör människan ju höra, men dock
för att hon må kunna omfatta
detsamma med en sann tro, kan hon
ingalunda mottaga det med sina
egna krafter utan allenast genom
Guds, den Helige Andes nåd och
verkan.
III. Om trons rättfärdighet
för Gud.
Status controversiæ.
Hufvudfrågan uti denna tvist.
Uti våra församlingar blifver i
enhällig öfverensstämmelse efter
Guds ords rättesnöre och den
Augs-burgiska bekännelsens innehåll
lärdt, att vi usla och eländiga
syndare blifva för Gud
rättfärdiggjorda och saliga af tron allena på
Kristus, så att Kristus allena är
vår rättfärdighet. Men denne Jesus
Kristus, vår Frälsare och vår
rättfärdighet, är en sann Gud och en
sann människa; ty den gudomliga
och mänskliga naturen äro uti
honom personligen förenade.
Därföre har den frågan uppstått, efter
hvilkendera naturen Kristus är vår
rättfärdighet, och af denna
anledning hafva tvenne emot hvarandra
stridiga villfarelser kommit oro
åstad i några församlingar.
Ty den ena parten har menat,
att Kristus allenast efter den
gudomliga naturen är vår
rättfärdighet, nämligen så framt han genom
tron bor i oss; ty alla människors
synder, när de jämföras med den
genom tron inneboende gudomen,
äro såsom en droppe vatten emot
stora hafvet. Emot denna mening
hafva några andra föregifvit
Kristus vara vår rättfärdighet för Gud
allenast efter den mänskliga
naturen.
Affirmativa.
Den kristliga kyrkans rena lara emot
dessa bägge anförda villfarelser.
Till att vederlägga bägga dessa
villfarelser tro, lära och bekänna
vi enhälleligen, att Kristus är
sann-fardeligen vår rättfärdighet men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
