Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - Inledning - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
ippenbar uti alla artiklar, och alla
falska, tvetydiga, misstänkta och
fördömda lärosatser (i hvad för
böcker som helst de iinnas, och
af hvem som helst de äro
sammanskrifna eller i dag ännu
försvaras) fullkomligen förkastade,
och alla blifva troligen varnade
och uppmuntrade till att akta sig
för villfarelser, som här och där
finnas uti några teologers böcker,
på det de icke må uti så
högviktiga saker blifva förförda genom
någon människas myndighet. Om
den kristlige läsaren med flit
öfverväger denna af oss gjorda
förklaring öfver de tvistiga sakerna
och jämför henne med de ofta
berörda skrifterna; så skall han
tydligen förstå, hvad våra förfäder
i början haft för tanke, och hvad
de allmänneligen bekänt om hvar
och en artikel (uti denna
summariska sammanfattning af vår
religions och tros lära), och att de
förklaringar, som tid efter annan
därpå följt, samt den lära, som
vi nu upprepa i denna skrift,
ingalunda sinsemellan äro skiljaktiga
utan äro den enfaldiga, oryggliga
och vissa sanningen. Och den
benägne läsaren skall förnimma,
att vi icke af lättsinnighet (som
våra motståndare beskylla oss för)
gå ifrån den ena lärosatsen till
den andra, utan att vi fastmera
arbeta därpå, att vi stadigt må
kunna behålla den en gång
utgifna Augsburgiska bekännelsen
och dess enhälliga, kristliga och
rätta mening samt genom Guds
nåd ståndaktigt framhärda uti
denna lära emot alla inträffande
förfalskningar.
I. Om arfsynden.
En tvist har uppkommit
emellan några teologer af den Augs-
burgiska bekännelsen om
arfsynden, nämligen om hvad den
egentligen och i sanning är. Ty en
del har påstått, att (emedan
människans natur och väsende är
genom Adams fall hel och hållen
fördärfvad) nu efter fallet hennes
fördärfvade natur, substans och
väsende, eller åtminstone den
förnämsta och yppersta delen af
själfva hennes väsende (nämligen
den förnuftiga själen, uti hennes
högsta grad och förnämsta
krafter betraktad), är själfva
arfsynden, hvilken kallas naturens eller
personens synd därföre, att hon
icke är en tanke, ett ord eller
någon gärning utan själfva
naturen, ifrån hvilken liksom från en
rot alla andra synder hafva sitt
ursprung; och fördenskull hafva
de sagt, att (eftersom naturen är
fördärfvad genom synden) ingen
åtskillnad numera efter fallet är
emellan människans natur,
substans eller väsende och arfsynden.
Men den andra delen har tvärt
emot påstått, att arfsynden icke
är själfva människans natur,
substans eller väsende, det är själfva
människans kropp och själ (som
ännu efter fallet äro och förblifva
Guds verk och skapelser), utan
att arfsynden är något uti själfva
människans natur, kropp och själ
och alla hennes krafter, nämligen
den mänskliga naturens
förskräckliga, djupa och invärtes fördärf,
hvilket man med ord ej kan
nogsamt beskrifva; så att människan
är nu alldeles beröfvad den
rättfärdighet, uti hvilken hon i
begynnelsen var skapad, och till det
goda (i andliga saker) alldeles död
men helt och hållet vänd till allt
ondt; och för detta naturens
fördärf och den medfödda synden
I (som låder vid själfva naturen)
utgå af människans hjärta alle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
