Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. II. 1. Om arfsynden. 439
handa verksynder. Fördenskull
hafva de sagt, att man måste
behålla den åtskillnad, som är
emellan den fördärfvade människans
natur och väsende, eller hennes
själ och kropp, hvilka jämväl
efter syndafallet uti oss äro Guds
verk och skapelser, och
arfsynden, som är djäfvulens verk,
genom hvilket naturen är fördärfvad.
Denna tvist om arfsynden är
icke någon onödig stridighet utan
af högsta vikt. Ty när denna lära
drifves rätt och oförfalskadt i
enlighet med Guds ord och skiljes
ifrån alla så väl pelagianernas som
manicheernas villfarelser, då
blifva, såsom Apologien visar, Kristi
välgärningar och tillfyllestgörelse
eller hans dyra förtjänst och den
Helige Andes nådeverkan bättre
förstådd och mera prisade, och
därjämte tillägnas Gud hans ära,
i det Guds verk och skapelse uti
människan rätteligen skiljes ifrån
djäfvulens verk, genom hvilken
naturen är vorden fördärfvad.
Fördenskull, på det denna tvist må
kristligen och i enlighet med Guds
ord förklaras och den rena läran
om arfsynden bibehållas, vilja vi
sammanföra ur de förr omtalda
skrifterna satserna och
gensatserna, det är den rena läran och
den däremot stridande falska
läran, uti vissa och korta
hufvudstycket
Först är det klart, att de kristna
böra erkänna och tillstå, att icke
allenast verksynderna och Guds
buds öfverträdelser äro synder,
utan också att den förskräckliga
och vederstyggliga arfsjukan,
genom hvilken hela naturen är
fördärfvad, bör i synnerhet hållas
för en förskräcklig synd, ja, för
begynnelsen och upphofvet till alla
synder, af hvilken andra
öfverträdelser uppkomma liksom från
en rot och härflyta liksom från
en springkälla.
Och detta onda plägar d:r Luther
stundom kalla natursynd såsom
ock personsynd till att därmed
beteckna, att äfven om en
människa aldrig skulle tänka, tala
eller göra något ondt (hvilket dock
efter våra första föräldrars fall i
detta lifvet är för människans
natur omöjligt), så är icke dess
mindre hennes natur och person
syndig, det är med arfsynden
(liksom en andlig spetälska) alldeles
hel och hållen i sitt innersta och
hjärtats grund inför Gud
besmittad, förgiftad och alldeles
fördärfvad; och för detta fördärf och
våra första föräldrars fall anklagas
och fördömes människans natur
eller person af Guds lag, så att
vi äro af naturen vredens barn,
dödens och fördömelsens trälar,
så framt vi icke genom Kristi
förtjänst frälsas och frias ifrån
detta onda.
Vidare är det alldeles ostridigt
(såsom den 19:de artikeln i
Augs-burgiska bekännelsen innehåller),
att Gud icke är orsak, skapare
eller stiftare till synden, utan att
synden, som är satans verk, har
genom satans ingifvelse, verkande
och stämplingar genom en enda
människa kommit i världen, Rom,
5: 12; 1 Joh. 3: 8. Och att Gud
icke heller nu i detta naturens
fördärf skapar eller gör synden i
oss, utan att arfsynden
fortplantas genom den köttsliga aflelsen
och födelsen af fader och moder
(af en genom synd fördärfvad säd)
tillika med naturen, som Gud ännu
skapar och gör i människorna.
Vidare kan intet mänskligt
förnuft finna och känna, hvad och
huru stort detta arf-onda är, utan,
| såsom de Schmalkaldiska
artiklarna betyga, man måste lära och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
