Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
blifva undervisade om, att den
fördärfvade naturen af sig själf
och sina krafter uti de andliga
och gudomliga ting icke har något
godt och icke en gång det
ringaste, såsom några goda tankar.
Och icke det allenast utan där-
{’ämte, att den fördärfvade naturen
:an intet annat inför Gud af sig
själf och sina krafter än att synda.
1 Mos. 6 och 8.
Men denna sanna lära bör också
å andra sidan väl befästas emot
manicheernas villfarelser;
hvarföre dessa och andra dylika falska
lärosatser förkastas, såsom att
människans natur väl blifvit i
begynnelsen af Gud skapad ren och
god, men arfsynden nu efter
fallet blifvit utvärtes ifrån (liksom
något väsentligt) genom satan
ingjuten uti naturen och med henne
sammanblandad, såsom förgift
blandas med vin.
Ty oansedt naturen i
begynnelsen blef uti Adam och Eva
skapad ren, god och helig; har dock
synden genom fallet ej på det sätt
intagit naturen (som manicheerna
dåraktigt föregifvit), liksom skulle
satan hafva skapat något
själfständigt ondt och hopblandat det
med deras natur. Utan läst hellre,
när den medskapade
rättfärdigheten förmedelst satans bedrägeri,
genom fallet, efter Guds
rättfärdiga dom (människan till straff)
hade blifvit förlorad, är
människans natur förmedelst en sådan
brist, förlust eller beröfvande och
sårande (till hvilket allt satan är
orsaken) på det sätt, som ofvan
förmäldt är, vorden förvänd och
fördärfvad; så att nu naturen
tilllika med berörda brist och
fördärf ärftligen fortplantas i alla
människor, som på naturligt sätt
aflas och födas af sina föräldrar.
Förty efter fallet skapas icke män-
niskans natur först ren och god
och fördärfvas sedan genom
arfsynden, utan uti vår aflelses
första ögonblick är själfva säden,
hvaraf människan bildas, med synd
besmittad och fördärfvad. Och
denna arfsynd är icke något
själfständigt ting uti eller utom den
fördärfvade människans natur,icke
heller den fördärfvade människans
eget väsende, kropp eller själ,
eller människan själf. Ej heller bör
arfsynden på det sättet skiljas ifrån
den därigenom fördärfvade
naturen, liksom själfva naturen skulle
inför Gud vara ren, god, helig och
obesmittad och allenast den
däruti boende arfsynden ond.
Alltså kan icke heller den
meningen, som Augustinus tillägger
manicheerna på något sätt gillaä,
nämligen att icke den fördärfvade
människan själf (i anseende till
den medfödda arfsynden) syndar
utan något annat och främmande
uti människan, och att Gud genom
lagen ej anklagar eller fördömer
själfva naturen (så vida hon är
genom synden fördärfvad) utan
allenast arfsynden, som är i
naturen. Ty hela människans natur
(såsom vi tillförne uti vår
oförfalskade lärosats om arfsynden
hafva sagt), sådan som hon på ett
naturligt sätt födes af föräldrarna,
är till kropp och själ, i alla sina
krafter, hel och hållen, i värsta
måtto fördärfvad genom arfsynden
och förvänd till sin godhet,
sanning, helighet och rättfärdighet,
hvilka gåfvor blefvo uti paradiset
naturen medskapade.
Likväl är hon icke alldeles
utrotad, utplånad eller förbytt till
ett annat väsende, som är af helt
annan art och slag, det är, som
till sitt väsende ej är lik vår
natur och således icke af ett
väsende med oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
