Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
fore kan det icke vara sant, att
den fördärfvade människan utan
all åtskillnad är själfva synden;
ty eljest skulle följa, att Gud vore
syndens skapare. Vår mindre
katekes betygar ock i uttydningen
öfver den första artikeln således:
»Jag tror, att Gud har skapat
mig och alla varelser, gifvit mig
kropp och själ, ögon, öron och
alla lemmar, förnuft och alla
sinnen, och att han ännu håller det
vid makt». Och uti den större
katekesen stå dessa orden: »Detta
menar och tror jag, att jag är
Guds kreatur, det är, att han har
gifvit mig och dagligen-
uppehåller kropp, själ, lif, lemmar,
så väl de största som minsta,
alla sinnen och allt mitt förnuft
och förstånd» m. m. Likväl kan
det icke nekas, att denna varelse
och Guds verk är genom synden
grufligt fördärfvadt. Ty det ämne,
af hvilket Gud ännu gör och
bildar människan, är uti Adam
fördärfvadt och ondt och varder
således af oss ärfdt.
Och häruti böra alla fromma
kristna med rätta erkänna Guds
outsägliga godhet, nämligen att
Gud ej strax förkastar, detta
alldeles fördärfvade, onda och med
synd besmittade ämne från sitt
ansikte i evinnerlig helvetes eld;
utan att han däraf, ehuru det är
af synden grufligt fördärfvadt, gör
och danar den mänskliga naturen,
som vi nu hafva, på det han
genom sin enfödde, käre Son må
rena densamma från synden samt
helga och saliggöra.
Därföre synes klarligen
åtskillnaden af den första vår
trosartikel, ty arfsynden är icke af Gud,
och Gud är icke skapare eller
upphof till synden, ej heller är
arfsynden Guds verk eller
skapelse utan djäfvulens verk.
Men om alldeles ingen
åtskillnad vore emellan naturen eller
vår kropps och själs väsende, som
äro fördärfvade genom arfsynden,
och själfva arfsynden, som
fördärfvar naturen; så skulle endera
däraf följa, antingen att Gud
(såsom denna vår naturs skapare)
skulle också skapa och göra själfva
arfsynden, ty på détta sätt vore
den hans verk och skapelse,
eller åtminstone skulle man däraf
sluta (i ty att synden är
djäfvulens verk), att satan själf skulle
vara denna vår naturs, kropps
och själs skapare och vår natur
således djäfvulens verk och
skapelse, — om vår fördärfvade
natur utan all åtskillnad vore själfva
synden. Men bägge dessa
orimligheter strida emot vår kristliga
tros första artikel. Fördenskull,
på det Guds verk och skapelse
uti människan må kunna skiljas
ifrån satans verk, säga vi, att
emedan människan har kropp och
själ, har hon det genom den
gudomliga skapelsens välgärning och
att äfven det, att människan kan
tänka, tala och göra något, är Guds
verk. »Ty uti honom lefva vi,
röras och hafva varelse», säger
apostelen, Apg. 17: 28, men det,
att människans natur är
fördärfvad, att hennes tankar, ord och
gärningar äro onda, det är i
afseende på sitt ursprung och
förnämligast satans verk, hvilken
genom synden jämmerligen har
fördärfvat Guds verk i Adam, och
detta naturens fördärf är af oss
ärfdt.
Uti den andra vår trosartikel
om återlösningen vittnar den heliga
skrift klarligen, att Guds Son har
antagit vår mänskliga natur (dock
utan synd), så att han har blifvit
oss, sina bröder, uti all ting lik,
undantagande synden, liebr. 2: 14;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
