Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja - III. Om trons rättfärdighet inför Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
kraft och makt genom ordet (uti
människans förstånd, hjärta och
vilja såsom uti ett lidande subjekt,
då människan intet gör eller
verkar utan allenast lider) uträttar
och verkar omvändelsen. Men
detta sker likväl icke på det sätt,
som en bildstod göres af sten eller
ett signet tryckes i vax, hvilket
vax har hvarken kunskap, känsel
eller vilja; utan på det sätt, tro
vi, att människans förändring och
förnyelse sker, som vi tillförne
nog klarligen häröfver oss utlåtit.
Eftersom ock ungdomen i
skolorna är vorden mycket förvirrad
af läran om de tre verkande
orsaker, som komma tillsamman
uti en icke pånyttfödd människas
omvändelse, och då man länge
tvistat, huru de (nämligen det
predikade och hörda ordet, den
Helige Ande och människans vilja)
förena sig; så vilja vi hafva ånyo
upprepadt från den ofvan anförda
förklaringen, att omvändelsen till
Gud är den Helige Andes verk
allena, hvilken allena är den store
mästaren, som uträttar detta uti
oss; emellertid brukar han dock
sitt heliga ords predikande och
hörande (såsom sitt ordentliga,
lagliga medel och verktyg). Men
en icke pånyttfödd människas
förstånd och vilja är intet annat än
allenast ett subjectum, eller det
ting som skall omvändas; tv den
människas förstånd och vilja, uti
hvilken den Helige Ande verkar
omvändelsen och förnyelsen, äro
andligen döda; till hvilket verk
den människas vilja, som
omvändas skall, alls intet gör utan lider,
att Gud verkar i henne, till dess
hon blifver pånyttfödd. Men
sedan verkar hon med den Helige
Ande uti de andra följande goda
verken och gör det Gud
behagligt är på det sätt, som redan af
oss uti denna skrift till öfverflöd
är förklaradt.
III. Om trons rättfärdighet
inför Gud.
Den tredje tvistigheter som
uppkommit emellan några
teologer af den Augsburgiska
bekännelsen, är om Kristi rättfärdighet
eller trons rättfärdighet, som af
Gud, genom tron, af nåd räknas
eländiga syndare till rättfärdighet.
En del har påstått, att trons
rättfärdighet (som apostelen kallar
Guds rättfärdighet) är Guds
väsentliga rättfärdighet, hvilken skulle
vara Kristus själf såsom Guds
rätte, naturlige och väsentlige Son,
den där genom tron bor i de
utvalda och drifver dem att göra
det, som godt är, och skulle
således vara deras rättfärdighet, i
anseende till hvilken inneboende
väsentliga rättfärdighet alla
människors synder vore såsom en
liten vattendroppe, jämförd med
ett stort haf.
Men en annan del har påstått,
att Kristus är vår rättfärdighet
allenast efter den mänskliga
naturen.
Emot bägge delarna hafva de
öfriga teologerna af den
Augsburgiska bekännelsen endräktigt lärt:
att Kristus är vår rättfärdighet,
icke allena efter den gudomliga
naturen, icke heller allena efter
den mänskliga naturen, utan efter
bägge naturerna; i ty att han
(såsom Gud och människa) med
sin allrafullkomligaste lydnad har
frälsat oss ifrån synden, gjort oss
rättfärdiga och saliga.
Fördenskull hafva de lärt, att trons
rättfärdighet är syndernas förlåtelse,
försoning med Gud och ett
upptagande till Guds barn, endast för
Kristi lydnads skull, som genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
